- Project Runeberg -  Nya Trollsländan / Fjerde Årgången 1888 /
141

(1884-1892)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o 1» ILLUSTRERA.» BARNTIDNING. 141

Kapten Hardys äfventyr.

Forte. Mn föreg. N:r.

ändtligen gick solen blodröd ned i
vc-^^ ster och de visste att indianerne nu
smögo sig till den öde byn. Kapten Hardy
väntade en stund ännu, tills det begynte
blifva mörkt. Uå gick ban fram till den
förtviflade modern, som bela dagen suttit
orörlig med ansigtet gömdt i sina af arbete
härda händer.

— Se här, — sade ban, i det ban tog
ett dyrbart guldur samt en handfull
guldmynt ur sin ficka, — förvara detta åt mig.
Om jag aldrig återvänder, äro de era, men
jag hoppas att komma tillbaka med er son
inom några timmar.

Kapten Hardy kände ut och in
indianerne^ plägseder och ban kunde nära nog på
pricken gissa huru de betett sig vid det
tillämnade anfallet på byn. Han visste att de,
näst efter sin hämdtörst, älskade bränvin,
hvaraf han lemnat ett ansenligt förråd i sitt
tält. Bedragna på sin hämd, antog hau att
de röde skulle trösta sig med att stuaka pä
hans „elddryck," och han visste att det då
innan kort skulle bli utan fara lor honom
att nalkas byn.

lian antog äfven, att. barnet, som var eu
liten oförskräckt fyr om 5 år, skulle
återvända till sin faders koja, så snart ban
vaknat. Denna var icke långt från
cypressträ-det, kring hvilket var barnens vanliga
lekplats. Indianerne skulle taga honom till
fånga, men icke göra honom något illa,
emedan de ville behålla honom såsom gisslan
för de hvite. Kaptenen väntade sålunda
med säkerhet att finna gossen vid lif i hans
faders koja.

Ufån buller rodde ban sin bat till den
gamla landningsplatsen, fastgjorde den och
smög sig, sä ljudlöst som eu indian, upptill
hyddorna. Allt var stilla, då hau uppnådde
sin handelsbod, men inifrån hördes tunga
snarkningar. Han hörde äfven ett barns
snyftningar, svaga, trötta och jemrande,
såsom om det hade snyftat sig till sömns och
icke orkat gråta mera. Kapten Hardy
inträdde och trefvade försigtigt omkring sig,
tills ban fann det sofvande barnet — ty
gos-sun hade somnat, ehuru han ännu snyftade, —

sedan tog ban honom sakta i sina armar och
smög sig tillbaka till båten, lian
fruktade icke att gossen skulle vakna, ban var
alltför uttröttad.

För andra gången gick ban upp till sill
tält och inträdde försigtigt. Allt var
fortfarande tyst, utom att suarkningarne voro
högre, ty" indianerne hade tittat mycket djupt
ned i whiskeyfatet. Han visste precis hvar
ban skulle finnandet ban sökte, llan tog
en säck med ris från ett hörn, fylde sina
fickor med the — då för tiden en dyrbar
och sällsynt handelsvara och nedtog två
duktiga fårbogar från en träspik i taket.
Sedan skyndade han sakta ned till båten.
Barnet sof fortfarande, men hans snyftningar
hade upphört. Kapten Hardy nedlade
matvarorna i båten ocli rodde till sin kassakista,
det ihåliga trädet. Han drog upp siua
pen-uingpåsar, gömde dem omsorgsfullt under
en låg bänk i båten och rodde sedan nedåt
floden, så fort ban kunde. Vid midnatt var
ban vid flyktingarnes gömställe.

Moderns glädje, då hon såg det barn hon
fruktat lefvande brändt eller piuadt till döds
af indianerne, kan icke beskrifvas. Hon skrek
till af fröjd.

— Ni måste vara stilla, — sade kapten
Hardy. — Våra lif beror af 0111 vi kunna hålla
oss stilla.

Han skar en bit af fårbogen med sin stora
jagt knif och gaf hvar och en. De måste äta
del rått, ty de hade icke tid a||fgöra upp
eld, icke heller hade det varit försigtigt att
göra sä. Han gaf dem äfven eu handfull
ris att stoppa i fickan och äta under färden.
Det var ej mycket, men det var bättre än
att dö af hunger.

— Skynda e* nu ned till båten*så fort
ui kunna, och låt bli att lemna några barn
denna gång, — kommenderade den uuge
befälhafvaren.

De lydde ögonblickligen, faran hade lärt,
dem lydnad nu, ocli färden fortsattes. Ström- |
men i floden hjelpte dem och de rodde likt |
män hvilka visste all allting berodde pä om
de kunde undfly de uppretade indianerna.

Kapten Hardy kände längt mera
medlidande för desse, än för den druckne hvite
dagdrifvare!!, som tanklöst hade mördat tvä
oskyldiga menniskor och förolämpat de
intet ondt anande vildarne. Men hau visste

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:34:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nyatrollsl/1888/0145.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free