Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150 NYA TROLLSLÄNDA!?. N:o 18
lila svarade icke. Ilon visste nog, att hon
hade en nior och en syster, men hon hade
aldrig känt annorlunda för dem, än för
främmande menniskor. IT vad anginge de henne?
De kunde ju icke taga henne bort frän
Jap-het och ubcboken.
— Det är min afsigt att föra dig med
mig till din syster, — fortfor den främmande
frun och strök lita lätt öfver pannan. —
Bed värdinnan låna dig en kofta för färden
och tvätta dig ordentligt. Vi resa sä snart
du är lärdig.
Det liit så kort och bestämdt, men ack
hur annorlunda än värdinnans och Leenas
argsinta befallningar. En svag aning om
någonting underbart, som hon gick till
möte, fylde hennes tankar, medan hon gnodde
sig så att skinnet sved ocb påklädde sig
idel lånade, stort folks kläder.
Det var eu kostlig figur, som trädde
inför de främmande. I lång, släpande
kat-tuuskjol, i Japbuts röck, Leenas nllvantar,
inhysingeus stora kängor och eu
storblom-niig kattuns duk på hufvudet, klef lita in,
uiäkta högtidlig, och tvangs af värdinnans
kraftiga haml att göra en nigning. De
främmande togo afsked. lita räckte handen åt
värdinnan och Leena, men säg ej ens på
.la p|iet, som afundsjuk t glodde på henne bakom
modrens rygg.
Så stego (le i slädan, lita sattes på
kuskbocken och fick en filt öfver knäna. Ilon
undrade storligen hvad som härefter skulle
komma att ske och fick ett plötsligt intresse
för den lilla okända systern, som hon
aldrig sett. Under vägeu drucko de kaffe på
et t gästgifveri, och lita sparade ett par
smutsiga hvetebrödsbitar i sin ficka att skänkas
gom vängåfva åt lilla Elli. — Andra hemta
ju också något åt sina slägtingar, sade hun
i urskuldande ton till sin beskyddarinna.
Vägen led, och snart voro de framme, lita
hade aldrig varit i staden, hvars stora hus
ståtliga kyrka och många gator fylde henne
med ett slags helig undran. Qeuues
beskyddarinna hade all möda att hindra henne från
att uf lutter häpnad ramla ned frän
kuskbocken.
Vid trappan mötte dem Elli, eu liten
Ijus-lockig fem års Hicka med klara ögon oeh
röda kinder. Bet kändes sällsamt för den
fattige resenären att blifva omsluten af dessa
systerliga annar och första gången i lifvet
kyssas af någon, som var hennes egen och
skulle hålla af henne . . .
Men dessa känslor togo ingen form, de
endast rörde sig på djupet af hennes lilla
förslöade själ, medan hon på bondvis
skakade hand med den nya systern och för
ärade henne de smutsiga bvetebrödsbitarne.
Första dagen var ett famlande i undrens
verld. lita gick omkring och utstötte
ohe-gripliga ljud på Zulukaffrernas språk eller
någon annan obeskrifbar hottentottiska
och föll i förundran öfver minsta småsak.
- Så hvita väggar! Så hög stuga!
Och denna lilla tiuhylta, rena syster, hur
beundrade hon icke henne på sitt tafatta
sätt, och hur försökte hon icke göra precis
som hon i allting. När hon fick
förebråelser, gret hon mildt och sade till systern:
— ser du, jag har ju icke varit så* länge
i lära som du!
Den första tiden var en enda lång
skoldag för fattiga lita, som icke kunde gå
eller stå eller sitta eller äta eller tala eller
göra något som andra menniskor, utan
ramlade i väg på sitt klumpiga, otympliga sätt
i allt hvad hon företog sig. Hou gick på
gatan, soin om hon kiifvit i djupa drifver;
hon talade antingen hviskande eller rytande
och kallade alla menniskor „den". Ett
förkläde räckte aldrig mer än en dug, innan
det var smutsigt och sönderrifven och hou
uppträdde oftast med sönderkramad potatis
i håret, i fickan, i nacken, utan att hou sjelf
visste huru den kommit dit.
Men det gick likväl småningom framåt,
sedan godhetens och kärlekens sol eu tid fått
baddà på deu hårda skorpan kring hennes
förstånd och sinnelag, Ilon var långtifrån
dum, fattade lätt och hade godt minne för
de tillrättavisningar hon erhöll i det
dagliga lifvet. Hon begynte inse, aff man
ville henne väl och bemödade sig om att
förbättra sig sjelf för att derigenom visa
sin tacksamhet. Ilon var hjelpsam och
flitig, dukade bordet, bar ut diskariie, bjöd
kaffe, ni. ut. och frågade med strålande ögou
om hon ej gjorde nytta. Förklädena räckte
två bela dagar, och hon gick ej mera ined
potatis i bäret.
När hou varit ett par månader i sitt nva
hem, märktes en stor förändring hos henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
