Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o ’20
ILLUSTRERAD BARNTIDNING.
173
Der sutto två andra tjenarinnor med
surmulna miner, de gåfvo henne en stol, och
strax derpå kom frun ut.
Det var eu läng, elegant dam med skarpa
ögon och skarp röst. llon mönstrade Lina
från topp till tå oeli sade temligen snäft.
— Jag tycker inte om, när pigorna gä i hatt:
Lina får lägga bort den fåfängan, om Lina
vill bli hos mig.
— Ursäkta, statsrådinnan, men jag har
aldrig tjenat förr och är sedan min barndom
van att bära hatt . . .
— Är Lina af den sorten? - sade
statsrådinnan något försmädligt. — Antingen
kommer hatten bort, eller får Lina gäl Kom
nu. så skall jag visa er barnen I
Dessa voro två sinå bleka, ynkliga
stackare, en gosoe om fvra och en Hicka om
två år. De sågo på sin nya sköterska med
skrämda ock fientliga blickar, men fingo
småningom förtroende till henne och kröpo upp
i hcunes knä.
De voro duktigt bortskämda, och Lina
hade ett styft arbete med dem. När hon
nekade Fredrik något, kunde hau sparka
henne och rifva henne i håret med sina små
ynkliga fingrar. Och när lilla Ida tyckte
sig ha anledning att vara missnöjd, sprang
hon till mamma och gallskrek, så det hördes
i bela våningen. Dä blef statsrådinnan ond
och förebrådde Lina häftigt, att hon retade
barnen och ej behandlade deui med
tillräcklig vänlighet.
Oaktadt dessa små strider med barnens
egensinne, höll Lina likväl af dem. Dt rådde
ej för att de voro stygga, ingen lärde dem
Själfbeherskning. Men värre var det med
Clara, den äldsta systern, hon var från
första stunden Linas afsvurna ovän Det gick
ej eu dag, då hon icke förödmjukade henne.
Och alltid var hon laddad med dessa otaliga
små pikar och elakheter som eu illa
uppfostrad, näbbig skolflicka brukar ha i förråd.
Lina försökte bemöta dem lugnt och utan
ovänlighet, men småningom blef hon
uttröttad ocli ledsen och svarade icke. sä
saktmodigt som i början. Det grämde henne djupt,
att man, derför att hon fullgjorde en tjena
rinnas simpla sysslor, tyckte sig ha rätt alt
frånkänua henne all heder och rättskänsla
och bemöta henne med ständig misstro.
En söndagseftermiddag, när Lina skulle
gä till sina systrar och stod knytande eu
röd halsduk i köket, kom Clara inrusande
och utbrast häftigt:
— Visste jag icke del, der iir min röda
duk, som jag grassera! efter bela dagen!
Jag kunde just gissa att ....
— Fröken Clara, tänk på hvad ni ämnar
säga! — afbröt henne Lina, röd af blygsel.
— Jag har ännu aldrig gifvit er anledning
att tro något sådant om mig.
— Fy, hvad Lina är stursk! Som om
jag inte skulle känna min egen duk.
— Denna duk fick jag, då jag ännu var
en ^hederlig" Hicka i mitt eget hem. —
Linas röst darrade starkt, och hon räckte
Clara duken. Denna betraktade den närmare,
såg litet Hat ut och återleiunade den
sägande: — Jag ser, att det inte är min, men
det skulle nu heller inte varit så underligt,
om ni tagit den. Vår förra Bertha tog
alltjemnt af mina saker.
Ah, fröken Clara, hur kan ni tala så!
Tror ni, att fattigdomen nödvändigt måste
göra cu menniska oärlig och falsk? Tror ni
inte, att vi, tjenarinnor, kunna känna en
misstanke för lögn och stöld lika djupt
kränkande, som någonsin ni? livad skulle ni
.säga, om någon kom och anklagade er att
ha tagit en annans tillhörighet? Ni skulle
anse er förskräckligt förolämpad, och kanske
skulle ui stämma den menniskan inför rätta.
Men vi, tjensteflickor, måste tysta mottaga
all slags skymf och orättvisa, derför att vi
äro fattiga och måste tjena för vårt bröd.
Och ändå kan jag försäkra cr, att. vi ofta
ha mera skam och hederskänsla i oss, än
ni. sinn vi betjena.
Clara svarade ingenting, hvad skulle bou
säga till eu sådan oförskämdhet? llon gick
till sin mor och beklagade sig, och denna
höll eu sträng straffpredikan för Lina. Dä
Lina emellertid ej ville återtaga ett ord af
hvad hon sagt öller bedja om förlåtelse,
uppsade statsrådinnan henne pä stället och
samma afton stod Lina åter, hemlös och
öfvergifven, pä gatan.
Nu var hennes hurtiga mod nära att
öfvergifva henne Hvart skulle hon taga
vägen utan orlofssedel ocli ut.au en hjelpsam
, själ i bela staden? llou beslöt gä iu pä ett
I sjukhus och bedja att få vårda de sjuka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
