Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178 SVA TIIOI.LSI.àndan. N:O 23
Men om då en gosse bet öfver märket,
förklarade Olof, att han aldrig mer ville gifva
den snftljåpen något, och hirn höll ord, ty
det gjorde ban alltid. Ilade han lofvat sin
mamma något, så var hon lugn för honom,
Och de visste att när ban sade något,
väldet sant, Men häftig var lian. och blef lian
engång ond, slog liuu till med det, han hade
i handen, döt må sedan ha varit käpphästen
eller Kilens docka.
Hvarje morgon hade harncii ett
förskräckligt väsen för att bli färdiga tills fadren gick
till skolan, ty när han kom midt på bron,
vändo han sig om och viftade mod sin käpp
åt de små, som sutto pä fönsterkarmen och
bultade på rutan och skreko hurrali, så folk
stannade och säg på dem. Men en dag, då
modren kom in i rummet låg Olof på
golfvet och gret, som 0111 hans hjerta ville
brista, medan Ellen stod bredvid och såg ul
som om hon ämnade hålla honom sällskap
— Kära, hvad iir på färde? — frågade
fru lloltennan förskräckt.
— Pappa gick öfver bron, snyftade
gossen; sedan kunde han ej säga mer. Modren
skyudade till fönstret och blickade ut, som om
hon trott att bron störtat ned i ö|fven och
dragit hennes man med; uien allt var som
vanligt. En Hock skolgossar, soin försenat
sig, kom just stormande öfver bron med
så-dant buller, att det hördes ända bort till
rektorns, sä att nog var då bron
tillräckligt solid.
— Tala nu om hvad det är, —
upprepade hon och försökte lyfta upp den lille.
— Tänk, han glömde att vifta åt ossl
Olof snyftade ännu våldsammare
Fru Holterman skrattade icke: hon visste,
att från det gossen vaknade om morgonen
gladde han sig al fadrens helsning, så att
missräkningen var bitter nog.
Kom nu. så skall jag berätta hur det
var då mamma var liten, — sade hon och
tog plats på en pall bredvid Olof- Ellen
var geuast ett enda strålande leende: men
modren måste berätta en bel half timme oeh
dessutom visa allt det rara hon hade i siu
byrålåda, förrän det lyckades henne att få
gossen glad igen. Och frän deu dagen
villade pappa på bron, dubbelt så länge, som
han förr hade brukat.
När det var vackert väder såg man icke
mycket till Olof och Ellen, utom hvarje gång
mat stod att "få, och när de ej fingo vara
ute, roade de sig inomhus så godt. de kunde.
Olof var sa full af påhitt och alltid var det
uågot „de liksom skulle vara," det och det.
Till och med sedan de lagt sig, skulle de
nödvändig! leka, antingen att de voro
emigranter, som reste till Amerika och lågo i
Mila. kojer och voro sjösjuka, eller all de
voro sårade soldater, som buros bort frän
.stridsplatsen och jeuirade sig högt.
Stundom förestälde de lejon i burar och lågo
och vrålade genom spjëlorna på sina små
sängar eller bundo de till omvexling ett
snöre kring sängstolpen och körde i pulka
med en ren framför. Sä gick det löst i
oändlighet. och roligt hade de från morgon lill
qväll.
D it är förståndigt af er alt begagna
er af tiden sade fadren ofta, ty nu blir
Olof snart sex år och skall börja gä i skolan.
— Jag också, — sade Ellen; hon ville
alltid göra detsamma som de andra. När
fadren engång på skämt sade: — i morgon
skola Olof och Karl och Ani.a få rödt bläck
till middagen ropade Ellen genast af alla
kraften jag med, jag med, och kunde ej
begripa hvarför de andra skrattade åt henne.
Men eu dag blef det stor sorg för de tvä
syskonen. Ellen hade suaskat för mycket
namuam under julen och fick en
förskräcklig tandvärk. Mamma försökte alla möjliga
medel, men ingenting hjelpte, och deu lilla
Hickan kunde hvarken äta eller leka Till
slut måste de skicka bud efter doktor Blom
som genast kom med sin täng.
lian trodde, att barnet skulle bli skrämdt,
uien hon gick ganska lugnt fram och stälde
sig bredvid honom. Du är snäll du. som
vill taga ut den stygga tanden, — sade hon
och sug på honom med ett sådant tacksamt
uttryck i ögonen, alt linii kände sig ganska
illa till mods.
— Så svårt det är att göra det, —
hviskade han åt modren och kastade eu blick på deu
lilla Hickan, som stod der så full af tillit
och icke hade någon aning om att det skulle
göra ondt.
— Skynda diü nu och tag deu, — sade hon
litet otåligt och ryckte doktorn i rocken.
Halft motsträfvigt stack ban tången iu och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
