Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gällt de skreko. Gud, så törstig hon var, om hon
tordes, men hon blev sittande med vidöppna ögon
och en dvallik tyngd i hjärnan, som spikad på det
kullriga koffertlocket.
En oro började fladdra: vad gjorde hon här, vem
sökte hon? I hennes tomma hjärna ljöd ett namn
med den ojordiska, dödskalla fjärranklang man hör i
drömmen. Tore Hultman, Tore Hultman ringde det,
o fasa, hur okänt, otryggt.
Med händerna i rockfickan och hatten på sned
kom en man gående uppför gången långt borta. Han
såg sig spanande omkring och fortsatte sin vaggande
gång. Louise Niefelt vaknade plötsligt, blodet kom
strömmande friskt genom hennes domnade kropp,
vad han påminde —
— Tore, gav hon sig till att ropa besinningslöst.
Mannen studsade, svepte in henne och
omgivningen i en tankspridd blick ur insjunkna ögon och
fortsatte därpå att skrida framåt.
Ett misstag. Hon följde honom med ögonen långt
ned, där han vände om, kom tillbaka, alltjämt sökande.
Då grep henne en visshet, som spred iskyla över
kroppen.
— Tore, Tore.
Han tvärstannade, öppnade ögonen stort, och så
hoppade han över koffertar och knyten och småbarn,
slog omkull askar och korgar.
Ett evighetslångt ögonblick, sedan kände hon i
förvirring hans andedräkt, lukten av hans kläder, hans
skägg och hörde hans stämma, som svävade på målet:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
