Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
INLEDNING.
— Gud, hjälp mig, stönade hon, och ögonen
fylldes av brännande tårar, Gud, hjälp mig, syster,
broder, alla hemma, åh, varför är jag så ensam i kväll,
hjälp mig!
Det var alltsammans förnimmelser, som blevo ord
utan medveten betydelse. De inneburo ingen ånger,
intet tillbakaskådande med längtan att göra gjort
ogjort. Hon kände det med en hemsk klarhet:
hemifrån hade hon intet att vänta. Det var som om
denna gamla släkts sega handlingskraft, tränad genom
många leds tukt och behärskning, blott kunde brukas
till egen fordel, i medlemmarnas känslovärld fanns
något visset, de förmådde ej älska intill offer, ej bära
varandras bördor. Nej, hennes tårar föllo, emedan
de måste, falla, emedan hjärtat bar på outsägligt ve.
Det var en lisa att gråta, att stamma ord, som
andades värme.
Och nu kände hon samma orkeslöshet att älska,
nästan som vanmakt. Hon fick en fanatisk åtrå att
vara ensam, att stänga sin dörr och kasta sig på
bädden och sova, sova, sova.
Då kom Töre ljudlöst och reglade dörren. Han
skyndade fram, men hon sträckte händerna emot
honom och kved:
— Gå — ack gå!
— Min älskade hustru!
Hade han icke ögon och öron?
— Jag vill hem, jag vill hem, skrek hon vilt,
drucken av matthet, den trettioåriga kvinnan, men
utan att förstå kvävde han hennes rop i sina armar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
