Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
åTTondE KAPITLET.
bestå de inte, men jag far genast arbete och högre
betalt.
— Är det allt, sade Louise bedragen. Det blir
ju ungefar likadant som nu.
— Allt? Vad skulle det vara?
Hon satt på soffan och sträckte ut båda sina nätta
tåspetsar och synade dem. Plötsligt såg hon på
honom med en barnsligt stor blick.
— Ja men, sade hon som förvirrad av en gåta,
du förstår ju Töre, alltid kan det inte vara så här.
— Så här?
— Ja, jag står inte ut, det passar mig inte i
längden, jag måste ju till slut komma bland bildat folk.
— Måste?!
Tores ögon fingo ett kallt förvånat uttryck.
— Hör Louise, du far akta dig för illusioner! Så
bra som vi nu ha det kan vi visst inte beräkna att
alltid fa, de flesta svensk-amerikaner ha mindre
inkomster.
Louise sprang nervöst upp, hon visste detta lika
väl som han, men det kom så underligt skrämmande
nära, att hon icke kunde höra det.
— Då leva de ju inte!
Töre förstod gott hennes stämning, men den
retade honom.
— Tja, de leva som arbetare göra, simpelt
förstås, de ha lika bra föda som vi och bo lika bra
också, men hustrurna göra allting själva, tvätta både
åt sig och andra.
— Men vi hör inte till dem. Hon talade med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
