Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
åTTondE KAPITLET.
Hon såg trött upp.
— Varför talar du sa nt där, som du inte menar,
Töre, sade hon bönfallande, det känns som om allt
på jorden vore slut.
Han strök med sin stora hand hennes kind.
— Stackars flicka!
Hon såg beklämt och hastigt på honom.
— Ja, men nu är ju allt bra, det här är ju bara
skrämskott?
Töre gick åter med händerna i fickan av och an
på mattan.
— Jag tänker ofta på dig och är ängslig, och om
du vill, Louise, kom ihåg, jag tvingar dig inte, om
du vill, resa hem, där du passar.
En stor vrede sköt upp i henne.
— Ah, nu är allt stängt för mig där, tänk inte
att jag kan komma tillbaka.
— Varför det? han låtsades ej förstå — nu när den
lille gick bort och du är fri.
— Ja, den önskade du ju aldrig hade funnits, du
fick din vilja fram, låt se nu att du blir något så
utmärkt.
— Så-å. Ett farligt lugn i stämman. — Men du
har inte heller sett vidare...
— Tig, avbröt hon förskräckt. Icke var det
allvar, det visste hon väl, men dock bra likt. Hon
gick bort och kysste honom på pannan. Och utan
vidare satte de sig ned och började tala om affarer.
— Livet västerut är ju något helt annat än här,
affärerna livligare, jag tänkte —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
