Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
åttoNDE KAPITLET.
Smart karl, 50 dollars i veckan, nåja rätt honnett,
man lever, oui tolerabelt.
Han vände sig plötsligt om och halwiskade med
slug min:
— Men det gäller att se upp, madame, judar, judar
alla här i huset! Jag håller mig annars vanligen undan.
Hela den brådmogna barnsligheten förbigick Louise,
hon hörde knappt orden, satt där med begäret att tala ut
växande till dödligt allvar, hon kände, att hon
försökte göra sig behaglig, småle, vad som helst blott
det slog an på honom.
Hon hade redan fatt den lilla stenbiten inlindad i
papper. Herr Holstein hade kastat sig ned i en
länstol och blev allt fåordigare. Han betraktade henne
med sina skarpa gossögon, och rummet svartnade för
Louise. Hon såg orden sväva tillreds i luften.
Halvt ofrivilligt, halvt av instinktlik beräkning brast
hon i gråt.
Den unge mannen sprang upp.
— Är ni sjuk, madame?
Hon bet i läpparna, bet i näsduken, knöt händerna
järnhårt, log krampaktigt.
— -Ah nej, ursäkta.
Ryssen sade ingenting, han gick sökande omkring
rummet och tog slutligen upp ett föremål, som han
gav henne med en artig bugning.
— Håll till godo, madame.
Det var ett fodral med grant skrivpapper.
Det löjliga i belägenheten slog henne, men på
samma gång trevade hon blint, blygsellöst efter till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
