Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i78
tionde kapitlet.
kamratlik som möjligt, men karlarna svarade
ensta-vigt och vände sig därpå till varandra och uttalade
förtäckt sina meningar om det hon yttrat. Med den
bleke bredvid gjorde hon ett litet ansträngt försök
att skämta om de dåliga tiderna.
— Ack minsann, herr Molin, de äro icke till för
vissa somliga, inte, det duger det att vara
skräddare, vore man bara så lycklig.
Den bleke stirrade på henne utan att säga ett ord.
Han bredde ut armbågarna och sträckte ideligen på
rockärmen för att ordna manschettförhållandet, åt
glupskt, stoppade halva knivbladet i munnen men
förstod sig synbarligen icke på skämt.
I allmänhet låg något tillspetsat i fru Hultmans
åskådningssätt, som tryckte. Männen märkte i sina
ömtåliga själar bemödandet, och det gjorde dem
surmulna och på sin vakt. Endast Berg med sina bruna
mustascher och svärmiska, litet slappa ögon
överskådade läget från en vördnadsbjudande höjd, där
han nu låg framlutad på skjortärmarna och gäckande
iakttog Louise.
— Frun har mycket vackra idéer, men frun har
inte trängt till roten.
Denne Berg var egentligen en egendomligt
erfaren man. Han hade varit sättare och ägde en hjärna,
uttröttad av tankar, utan att han i hela sitt liv
behövt möda sig med en egen sådan. En börda av
estetiska och filosofiska meningar var lagd på hans
hjässa. Det blev till en tomhet av bara fullhet,
påstod han själv, han var en litteraturens kammartjä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
