Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tRETtoNDe kapitlet.
207
— Karlen köper så mycket tavlor, att han får
prata vad goja han vill, viskade målaren under det
allmänna sorlet till Louise, som nervös och förvirrad
knappt visste var hon var hemma.
— Det är inte sant, vad han säger, brast hon ut
skälvande.
— Mycket antagligt, skrattade målaren artigt och
strök sitt spetsiga skägg. Hans ögon glimmade
vackra av vinet. Han var innerligt trött på sin
bordsgranne, som hade skäligen fa strängar på sin lyra.
Så fort man stigit upp, belägrades likör- och
konjaksbordet i parken. Sällskapet spridde sig i
grupper över det sammetsgröna gräset, svenskornas
högresta, vackra figurer i enkla ljusa ylleklänningar togo
sig en smula stela och tunga ut mot amerikanskornas
långsmala, vidjemjuka, behagfulla gestalter i
fladdrande tunt siden eller genomskinliga tyger, allt
färgglatt, originellt i snitt, överraskande.
Här spatserade en svensk filosofie doktor omkring
med pincenez och håret nedanför kragen. Han
vädrade försiktigt efter folk, som åtminstone sutto inne
med tillfredsställande humaniora, om de också icke
tagit studenten, vilket tyvärr måste betraktas som ett
mer sällan förekommande fall i denna halvvilda värld.
Där kurtiserade en blond jätte i pösande skjortbröst
och något för korta onämnbara en av landets döttrar
med lockar ned till ögonbrynen. Damen pratade
ytterst livligt, nu skulle hon lära den älskvärde
nordbon en nationaldans, lyfte kokett med ett djärvt,
behagfullt grepp à la dansös på sina frasande kjolar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
