Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tRETtoNDe kapitlet.
211
fröken Niefelt, er faster, har beslutit att ta er som
sällskap på livstid. Och när helst ni vill, kan ni
resa. Vad medlen härtill angå så, er bror är ju den
bästa av bröder!
Hon log taktfullt.
Louise förstod icke.
— Jag är ju gift, ropade hon med uppspärrade
ögon, min man lever, han är här, vet ni inte det?
— Det gör ingenting, vidtog nu målaren i hastig
ton. Han flyttade stolen närmare Louise och talade
affärsmässigt:
— Herr Hultman har, som ni själv levande
skildrade för mig, inte varit i stånd att skapa sig den
minsta framtid, ni har måst föra ett eländigt liv, och
utsikten till att få saken annorlunda ställd tycks inte
vara stor. Ni har därför full moralisk rättighet att
ordna för er själv, även om laglig skilsmässa inte kan...
— Skilsmässa, jag . . . Gud! Det kom i tunn,
hysterisk ton. Louise började tugga sin näsduk i
ångest. Hon såg dessa båda regelrätta
världsmänniskor otydligt som genom ett flor. Halvdunklet,
rummets tunga lyx, festen, rosorna, den blå
himmelen, nej, nej! Hennes själ reste sig i så stor vrede,
att det blev henne likgiltigt, vad hon sade. Hon
hade glömt hur man uppför sig bland fint folk, brydde
sig icke heller om det, allt var förbi. Hon måste
sjunga ut, frågade icke efter, att det kom med en
grov patos, som ingalunda berättigades av läget, och
som skar mot de båda främlingarnas artiga och
dämpade ton.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
