Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
trettonde kapitlet.
När hon gått, kommer en annan, en solig varelse
i vit mössa, och stannar hela dagen, många dagar.
Louise kastar sig orolig av och an, viskar till Töre
en redig stund:
— Bed henne gå, vi ha icke råd.
Hon forstår, att det är en sköterska.
— Det kostar ingenting, alltsammans fri vård,
men om jag också skulle sälja min usla kropp och
själ så...
— Hysch, hysch, hon böljar gråta. Hans ögon
brinna så styggt.
*
Men febern viker. Hon är bättre, tankarna ha
åter böljat, det är förunderligt att fa ligga stilla och
endast tänka, och som krafterna växa, blir allt
starkare, fulare, verkligare.
Ju mer hennes inre började likna en trotsig
gat-slyna, återspeglande omgivningen, dess mindre trodde
hon om människorna. Det fanns intet vackert hos
dem, som var sant. Gå dem blott närmare inpå
livet, så finner du alltid bitankar, bikänslor. Och
hon själv, hade hon väl en enda gång i sitt liv
handlat utan att själen genomkorsats av alldeles motsatta
tankar och glimtar som natten av kornblixtar! Men
en fanns, som måste varit hel för att kunna handla.
Beständigt tänker hon på henne, vännen hon en gång
ägde och som nyss fullt avsiktligt tagit livet av sig.
Hon hade alltid trott om denna väninna, att hennes
själsliv levdes i det blå, men att hon för övrigt stod
mycket stadigt kvar på jorden. Louise kunde icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 21:34:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nyavarlden/0226.html
