Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
TRETtONDE KAPITLET.
Pauline hade redan hjälpt Louise av med hatt och
kappa, fått henne ned i en bekväm stol och dragit
fram en pall under fötterna.
— Sitter ni riktigt bra nu? Mor, du får inte
trötta henne, hon är en liten sjukling, som du vet.
Med ljudlösa steg svävade den unga flickan
omkring, flyttade fram till sin gäst en doftande planta,
lade några nyss utkomna tidskrifter bredvid och
ordnade persiennerna, så att solen icke skulle besvära
henne.
Hon föreföll lika luftig, lika egendomligt bräcklig
och genomskinlig som i herr Halidéns vagn, men i
vaije rörelse låg samlad kraft. Hon syntes evigt stadd
på flykt, och även då hon stod stilla, skälvde varje
nerv av liv. In och ut genom rummet, uppför
trappan som en fläkt blåser fram, varje handräckning
ögonblicklig, vaije ord besvarat nästan innan det
utsagts. Det var som om denna varelse av luft och
solsken faktiskt ägt starkare yttre sinnen, hört bättre,
sett bättre, känt med sina fingertoppar finare än andra.
Som om hennes nerver vore fastare och hennes tankar
snabbare än tio vanliga kvinnors.
Louise kände sitt hjärta långsamt mjukna.
Rummets stillhet och skönhet gjorde henne god, tårar
stego upp. Då den gamla trött lutade sig tillbaka,
med den svenska vännens hand i sin, tog hon upp
och bläddrade i en tidskrift. Ah, när hade hon sist
sett i en bok?! Men orden dansade för ögonen, hon
hade icke ro för det, som var diktat. Bättre att
ligga där så mjukt och stilla och lyssna till husets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
