Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRETtONDE KAPITLET.
251
för munnen, något klagade inom henne, men nej,
hon måste.
Förfärligt vad det smakade. Men hon var alldeles
redig, kunde smyga upp obemärkt och lägga sig.
Töre tycktes sova.
Plötsligt blir allt i världen ofantligt starkt. Nej
icke allt, bara hon blir större och starkare, allt annat
så litet och löjligt svagt, att det bara är att vifta
bort det med handen som en mygga. Hon fyller
universum, hon och hennes stora, svällande styrka.
Vad det är härligt. Ett ögonblick famlar hon efter
Töre. »Älska mig», ville hon ropa till honom i denna
överdådiga förnimmelse av att hon är allt och allt
annat intet. Men vilja och motståndskraft ha också
liksom växt, hon vill icke förnedra sig, och hon gör
det icke. Hur härligt öppna alla sinnen stå, och
dock har hon makt att taga och förkasta. Hon
ligger stilla och ler. Så samlat som aldrig förr är hon
sig själv. Allt hos henne är stegrat, de hårfinaste,
lättaste aningar stiga mot det blå, det allra
ömtåligaste och det allra starkaste mäktar hon. Var stund
spela brusande sånger fram över hennes själs hela
klaviatur. Så starkt lever hon i glädje, att hon
motstår sömnen, som oupphörligt vill falla på. Men med
ens blir hon tungsint och tänker: Ett rus är ju något
avskyvärt, och när det nu framkallat den sällsammast
sköna förnimmelse av att vara mig själv, så måste
detta jagets fulla självmedvetande naturligtvis också
vara ett ont.
Nu fryser hon och nyktrar till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
