Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRETtONDE KAPITLET.
255
Hultman, som han var med därborta i skogarna
nånstans och fångade möss, minns han inte det? Hon
är en fin fröken från Stockholm, det ska han tro.
Baron Klingenborg steg upp och* bugade stelt
men fortsatte att ställa talet till den gamla, medan
han då och då kastade förstulna blickar på Louise,
liksom för att utgrunda vad hon gick för.
Vad han sade kom skolmästaraktigt och
egendomligt läspande, med petigt uttal, och talet flöt som
melodierna ur en uppdragen speldosa:
— Pettersson och jag råkade i dispyt igen i går,
min goda fru Enberg. Pettersson är en högst
oresonlig karl, jag köpte en pint fin whisky och begav
mig till honom på eftermiddagen, och allt var väl
så länge den förträffliga varan räckte, men sedan
visade sig som alltid hans brist på edukation, min
goda fru. Pettersson är en man utan alla examina, ja
han saknar humaniora i en rent av bedrövlig grad,
och det är högst löjligt av honom, som alldeles
saknar akademisk bildning, att låtsa sig förstå de finter,
varmed Förenade Staternas lagkarlar veta att
komplicera en sådan enkel sak som den, att jag är
berättigad att icke endast av staten erhålla min
pension ökad utan jämväl av presidenten backpension
från den tid kriget upphörde, alldenstund jag
erkan-nerligen hela denna tid vistats inom landets gränser.
Gumman började gäspa.
— Nå, vad har baron haft för sig nu, sedan han
höll på att bli sprängd i luften i det där
krutmagasinet?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
