Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 66
SJUTTONDE KAPITLET.
mot att kasta sig blott och bar ut i livet som i ett
hav, låta det sluka sig.
— Så är det, inföll Ada hastigt och rodnade svagt,
men vad är livet? Det är det, som är skönt, som
överensstämmer med mitt hemliga ideal, min längtan,
ingenting annat är livet.
— Gud, nej, nej, du sa att det var att leva för en
idé, och idén var det stora, att vi alla i grunden äro
lika, människa mot människa, sä skulle üvet fyllas.
— Du har alltid överdrivit, Louise, sade Ada
något skarpt, lagt i allt, vad du själv velat ha
fram.
— Utan dig hade jag aldrig, aldrig kommit hit,
ropade Louise med ansiktet i sina grå magra
händer.
Adas kinder hade fatt heta. röda fläckar. — Man
drivs av sin egen demon mot sitt öde. I alla fall,
ingenting är för sent, kom hem!
— Och vad tror du ert lätta liv är för mig nu? Louise
såg upp, det ryckte i hennes ansikte som av kramp.
Du vet inte vad det är att leva, det är inte något man
kan skaka av sig, jag menar när det känts, känts till
botten, då är det som döden, det är att gå utom sig
själv, hela tiden, och in i något annat, främmande, som
växer och växer, dödar. Det är livet Ada, livet är en
långsam, hemsk död.
En stund efter strök Töre Hultman vid vägskälet
förbi ett ljuslockigt fruntimmer, som kastade på honom
en främlings flyktiga blick.
Han blev stående med sin mattina.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
