Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJUTTONDE KAPITLET
Hur underligt tyst, det väcker en obestämd ångest
i själen. I Alleghanybergen kvällsskuggor ligga
som utdöda ensliga byar med krokiga gator och
här och där hus liknande sjöbodar. Tåget står alldeles
stilla, folk går omkring tigande, blott deras steg i den
mjuka snön och forsens strida fall utför klippväggen stör
den djupa tystnaden. Fjällvinterluften verkar som
champagne, man svindlar, då man stiger ur kupén. Djupt
ned i dalarna lysa masugnarnas glödmassor, och
praktfulla marschaller av flammande jordgas brinna
utefter banlinjen.
Snöflingorna falla tätt, tätt i vindlösheten. Louise
har gått ett stycke avsides, hon står och betraktar
toppen på de höga vita bergen mot himlavalvets
stjämgnistrande natt, sakta, dämpat komma till henne
hammarslag långt nedifrån djupet, hon bävar, hon
trycker handen mot hjärtat. Sagan, drömmen, Norden,
Norden! Men hennes huvud endast förvirras, hjärtat
svider, en dov ängslan prickar hennes själ som en
nålspets huden, tystnaden är för främmande, hon
har ingenting att taga emot den med, den är ett
kort lån, och i medvetandet härom ligger vemod
utan namn.
34—171248. Anger ed-Strandberg, Den nya världen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
