Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268
TRETtONDE KAPITLET.
Redan andra dagen fingo de sin lilla villa, mitt
emot en av stadens många gröna inhägnader. Den
möblerades fullständigt, på kredit, utan borgen. Om
sju månader skulle alltsammans vara avbetalt med så
och så mycket i veckan, allt efter egen bestämmelse.
Detta sätt, som tyckes djärvt och likvisst skaffat
miljoner amerikanska medborgare hem, trygghet, mod,
självkänsla, icke sedan de slitits ut i kampen, utan
redan då de trädde ut i livet, fardiga för alla
möjligheter, jäsande av ungdom och lust eller rädda för det
okändas spöke.
Den kväll, då Töre och Louise Hultman lade sig
ned för första gången på sin egen gungande madrass
och inandades doften av kåda från nya möbler och
smektes av ljuset från den skära taklampan och av
medvetandet om all denna renhet och härlighet,
knäppte de sina händer samman som barn, satte sig upp
i bädden och tackade Gud under strömmande tårar.
Därpå släckte Töre lampan.
Men ingen kunde somna.
— Är du vaken? viskade Louise.
-Ja.
— Har du inte lust att gå och titta på allting,
bara som hastigast.
— Jo.
De stego upp, kastade några plagg på sig, tände
ljus och smögo ned. De böljade i köket — Nej Töre,
se allt, så förfärligt behändigt, det är en dröm, och
det här far jag sköta själv, ensam, ingen som stör,
som inte förstår!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
