Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE KAPITLET.
— Det brinner, säger Töre hastigt och går ut på
verandan. Jaså, de ha böljat nu.
Louise och han stå med handen skuggande för
pannan och se stumma, hur flammorna liksom slicka
de tunga molnen, där de hänga över jorden.
— Jag är glad, att faster Ulla for hem till Sverige,
viskar Töre som för sig själv. Hon är den enda
anhörig han äger, och han tänker på henne just nu.
— Ja, svarar Louise vekt.
— Såg du att — Berg är död?
— Ja ja. Hon läste ju i går, att de hittat honom
i ett rum, där han synbarligen stängt in sig för flera
dagar sedan, med näsduken instoppad i munnen, död.
Död av ren, pur svält.
De gå in igen, sätta sig på vindeltrappans steg
och luta sina huvud samman över encentsbladet för
dagen. Varje morgon är detta en stående utgift, de
studera nyhetsbringären feberaktigt ivrigt ända ned
till minsta annons. De hoppas ingenting därav, men det
förströr stämningen. Sedan äta de sitt bröd och sin
mjölk men utan matlust. Magen har dess bättre föga
behov av föda, sedan ransonerna börjat bliva så här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
