Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288
TRETtONDE KAPITLET.
ytterligt knappa. Tillvaron är till den grad olidlig,
att den naturligtvis måste förändras. Den långa
väntan är blott så underlig, hur många veckor är det nu
de gått här som ett besynnerligt lufttomt något?
Julikvällen är isande, Töre har varit ute och
samlat hop en smula bränsle vid nybygget. Sedan han
lagt det på den öppna spiseln, bär han Louise dit
fram och tar av hennes skor och flätar hennes hår.
De ha blivit som två barn, kunna långa stunder sitta
och hålla varandra i hand, går den ena sin väg,
känner den andra en nervös saknad, ja ångest, som icke
står i förhållande till den obetydliga anledningen.
En kväll smög Louise ensam ut på verandan och
satte sig på räcket med armen om takpelaren.
Nymånskenet dallrade över gräsöknen och gav åt
skuggorna ett spöklikt liv, som lockade och skrämde. Hon
erfor plötsligt en outsägligt främmande känsla, som
vore det icke på allvar hon levde det liv, hon levde,
och en våldsam längtan att kasta ifrån sig alla hinder
och försjunka i drömmar om det, som är fint och
vackert och längesedan förflutet. Men utan att hon
ville, flög genom henne en hågkomst sedan sista gången
hon åkte i spårvagn därinne i Chicago. Mitt emot
dem, Töre och henne, hade suttit två män, vilkas
gräsliga bovfysionomier förstenat dem. Även andra
passagerare sutto tysta och iakttogo som tjusade de
båda karlarna, där de, naturligtvis omedvetna om det
intiyck de gjorde, pratade under grin, som blottade
svarta, maskstungna tänder. Deras hår var tättklippt,
nästan rakat, de voro klädda i nya grova färdiggjorda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
