Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRETtONDE KAPITLET.
293
— Det är något underligt ofullbordat vid dig, Töre,
ibland är du man, ibland barn. Somt försvinner hos
dig, när jag ser på det, du är stark, för du är fin,
men du är också så underligt svag, ännu i denna stund
vet jag inte, om jag tror att det hade hjälpt, att jag
varit sådan du menar.
Hon visste icke, om han hörde henne. Han låg
där som förut med handen över ögonen.
Läpparna mumlade, och hon böjde sitt huvud ned
för att höra.
— Hjälpt, hjälpt, hade jag då inte rätt att leva
jag som andra, bara för att leva, aldrig hade jag rätt
till något.
Det föreföll nästan som yrade han, handen
rubbades icke en linje och tårarna rullade långsamt utför
kinderna.
— Jag hade ett hopp, en stor brännande dröm,
fader till stora män äro ofta så där, ingenting riktigt
med dem och ändå.
Hastigt bröt det fram i kuvad, gränslös smärta:
Det är som funnes allt hos mig, o varför, varför har
jag ej en son!
På sina knän kom Louise krypande fram till
trappan och tog hans heta huvud i sitt sköte.
Hon var så lugn och stilla.
— Min älskade, tror du, att några så ensamma
stackars människor leva i världen som vi? Man
talar om vad man är eller inte är, men då man
slutar en gång, då är man ändå just den ende man
kunnat bli.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
