Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRETtONDE KAPITLET.
299
oändliga gräsytan. Hammarslagen från nybygget ljödo
flitigt, annars var allt tyst. Hon vände sig om och
såg inåt tomheten, ansiktet flammade upp och blev
därpå vitt med stirrande ögon. — Töre, viskade hon
och tonen var ett barns. — Töre, upprepade hon högre,
Töre, Töre. Ett skärande nödrop. Hon flög ned och
kastade sig som en vansinnig över sängen, bet i
lakanet, slet i sitt hår och höll det stramt ut med
handen, tills hårrötterna värkte. Något brast inne, långt
inne, och yttre smärta var en lisa. Sedan föll hon
som en död över bädden och blev liggande i slapp,
dåsig känsla av att allt var slut, att allt betydde rakt
ingenting.
Långsamt reste hon sig och gick fram till det stora
fönstret. Vad husen därute stodo stumma och kalla,
nåja. Men gräset växte långt och ymnigt, se hur det
sträckte sig mil och mil bortåt, vilka massor av strån.
Här och där vid dikeskanten vajade rader av pilar
och andra träd, de frodades i hundratal, sköto skott,
skulle leva och grönska-och vissna oberörda av allt.
Nu tog vinden dem, hon tyckte sig höra det låga,
entoniga suset, pilarnas saga, som ingenting, ingenting
hade med henne att göra.
Töre var död, det var slut. Vad han synts
henne stor och kuvande segerrik, där han legat i den
förfärliga kistan, oåtkomlig för henne.
Döden. Avklippningen.
Hela den heliga hymnen om livet: hur hon stått
i hemligt förbund med försynen, ett slags glad
uppgörelse att efter prövningar skulle följa upprättelse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
