Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300
TRETtONDE KAPITLET.
efter så och så mycket elände, så och så mycket fröjder,
nu var den utsjungen. Allt hade hon tagit miste om.
Vad hon ansett vara sin bästa styrka, det hade varit
svaghet. Ett fel i anläggningen, i naturen. Hon var
maskstungen i själva livsroten. Och just denna svaghet
var det ödet, händelserna tillåtits spela på oavlåtligt,
skoningslöst, tills alla strängar brustit.
Hon stod där som en bild med den knutna
handen i fönsterposten. Innerst inne hade hon ofta kvidit
under bördan av en åldrig släkts oförmåga till
förnyelse. Men nu var det som om denna brist blivit
till seg styrka, samlande vad som fanns kvar av henne
i en känsla av djup kränkning. Och hon tyckte, att
hennes väsens summa inneslöts i detta:
Jag är för djupt förfördelad för att kunna leva.
Hon hoppade skyggt till, då hon ropade de sista
orden högt Hennes tankar voro hårdnade till ett
okänsligt något. Hon betraktade skarpt, under
begynnande ångestsvett, en bestämd spjäla i staketet
utanför och över blicken drog en svart slöja, som
liksom avskilde henne från världen.
Ingen enda liten gränd att slinka ut igenom i det
ljusa livet.
Dö ...
Hon badade i svett. Men kallt och skarpt såg
hon sitt läge i ögonen.
Vad skulle hon göra nu, i övermorgon ägde hon
icke en cent?
Gå in till svenske konsuln och berätta sin
historia? Sannolikt läte de henne icke dö, åhnej, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
