Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJUGONDE KAPITLET.
30I
alla förklaringar, all skam, alla olidliga förhandlingar.
Hon var för trött.
Det glimtade genom henne en snabb syn av de
gamle, som, då de inte kunde leva livet fullt, kastade
sig på sina spjut, och hon erfor i detta nu något av
samma stålhårda oböjlighet.
En plötslig ohygglig nyfikenhet fick makt med
henne. Hon öppnade bordslådan och tog ut revolvern.
Av rädsla för att den skulle brinna av vågade hon
dock knappt hantera den, hon hade alltid varit så
nervös för smällen av skott. Försiktigt lade hon
mordvapnet tillbaka och sprang ut i det andra, tomma
rummet, knäböjde vid kofferten och böljade leta.
Arsenikflaskan fanns där icke! De hade glömt den kvar
någonstädes. Tanken gjorde henne sällsamt,
svindlande lätt om hjärtat men på samma gång ytterligt
orolig, fingrarna flögo omkring, plagg efter plagg
kastades på golvet, askarna tömdes, jo — här var
den. Med ett krampaktigt fast tag tog hon om den,
gick åter till fönstret och höll den mot den nu skumma
dagern. Hon sväljde och andades tungt, likvit ångest
förorsakade henne fysiska kväljningar. Hon höll
andan som för att lyssna, kom då ingen?
Mer och mer lidelsefullt samlades hela hennes själ
i denna fråga: kommer ingen?
Men allt var dödstyst, tiden gled, och ur vråarna
kröp mörkret fram. Då träffades hennes medvetande
som av en stor, flammande blixt av tanken: Det är
meningen, att jag skall dö. ^
Hon lyssnade, lyssnade. Nej, även hammarslagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
