Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Avresan till det nya hemmet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 75 -
som giver och tager och förfar med oss såsom han
finner bäst; och om hoppet icke höll dem alla uppe;
så ägde de dock tillförsikt, beslutsamhet och
undergivenhet. Efter hand väcktes de ur sina drömmerier
av landskapets skönhet och det ovanliga i allt, som
mötte deras blickar. Även de kanadiske roddarnas
sånger voro anslående och muntra, och snart hade
de alla återfått sitt vanliga goda lynne.
Alfred var den förste, som skakade av sig sina
melankoliska känslor och försökte understödja dem
hos de andra, och han lyckades rätt väl därmed. Den
officer, som kommenderade truppavdelningen, och
vilken befann sig på samma båt som familjen, hade
respekterat deras tystnad efter avfärden från varvet
– kanhända voro hans känslor likadana som deras.
Hans namn var Sinclair, och innehade rangen av
äldste kapten vid regementet - en vacker, blomstrande
ung man, reslig och välbildad, artig och mycket
belevad i sitt sätt.
- Så vacker lövverket är på det där stället,
mamma, sade Alfred, som först bröt tystnaden; vilken
motsats mellan platanens blad och granens nya skott!
- Det är verkligen mycket vackert, svarade mrs
Campbell; och trädens grenar, som utbreda sig ända
ned till vattenytan. . .
- Likna goda samariter, avbröt Emma,
utsträckande sina arrnar, på det att någon olycklig
drunknande människa, som blivit bortförd av strömmen,
skall kunna rädda sig med deras hjälp.
- Jag har aldrig haft någon föreställning om,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
