Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Det första vargtjutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 159 -
-Är icke detta samma art, som förekommer i
Europa, Martin? frågade Henry.
- Det tror jag ej, sir, fastän jag hört det
påståendet förut.
- Har ni, Martin, någonsin skjutit en sådan?
sporde mrs Campbell.
- Ja, mrs Campbell, många. Det är
besynnerliga djur; de springa icke som de andra arterna av
hjortsläktet, utan trava lika fort som de andra
gallo-pera, så att resultatet blir detsamma. De äro
mycket skygga och svåra att komma nära, utom då snön
är djup, i vilket fall deras tyngd hindrar dem att
springa ovanpå skaren, såsom de lättare hjortarna
kunna; de sjunka ned ända till bogarna och röra sig
ovigt omkring, tills de bliva upphunna. Ni förstår,
master Percival, att älgen icke kan draga på sig
snöskor, liksom vi kunna, och detta giver oss fördel över
djuret. < j
- Är det farliga djur? frågade Mary Percival.
- Alla stora djur äro mer eller mindre farliga,
när de råka i trångmål, miss. En älgs horn väga
stundom ända till femtio skålpund, och det är ett
svårt djur att taga bukt på; men det kan ingenting
uträtta, när snön ar djup. I alla händelser skall ni
finna, att det smakar förträffligt, då vi väl en gång
komma hem med ett.
- Jag skall skjuta ett, sade John, som fejade sin
studsare.
- Det är nödvändigt att ni inom kort bruka
snöskorna, återtog Martin. Vinden friskar i. Jag gis-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
