Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 23. En berättelse om bävrarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 253 -
- Emellertid är björnen ett fruktansvärt djur,
då han är uppretad, svarade Martin, och som vi
torde få dem hit till hösten, är det bäst att ej hysa
alltför klena tankar om dem.
- Det har verkligen ingen fara, sade Emma.
Vad Malachias angår, så anser han ingenting såsom
farligt, men jag hyser ingen önskan att få se en björn.
Ni påstår, att vi kunna vänta dem, Martin. Hur så?
- Därför, lilla miss, att de äro så förtjusta i
majs, och vi hava besått därmed en åker, som skulle
kunna fresta dem.
- Gott, komma de, får jag väl trygga mig till
min studsare, svarade Emma skrattande. I alla fall
fruktar jag dem icke så mycket nu, som då jag först
kom hit.
- Men skjut icke, miss, utan att ni är säker om
att döda, sade Malachias. Djuren äro mycket
farliga, när de äro sårade.
- Åh, var icke rädd. Jag skall endast skjuta
till självförsvar, Malachias, d. v. s. när jag icke har
någon annan utväg övrig. Jag litar mycket mer på
mina fötter än på min bössa. Har ni någonsin blivit
omfamnad av en björn?
- Nej, aldrig, men en gång var jag mycket
närmare en sådan, än jag önskar att någonsin mer
komma.
- När var det? Var god och berätta oss det,
bad Emma.
- En dag i min ungdom hände det sig, att jag
undersökte ett träd i skogen med min yxa, och jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
