Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till läsaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En vådlig hvälfning, som efter 1766 gjorde en lika
belägenhet i all rörelse inom Värmland, betog mina respective
landsmän, så många jag har äran känna eller haft dristighet
anlita, antingen rakt eller mod och hog att hjelpa mig med
annat än complimenter och gratulationer !?); och jag stod icke
mindre villrådig, än jag förut var dåraktig nog att göra mig
stort hopp och höga tankar ”).
Men Herr Grosshandlaren och Riddaren Christian
Arfvidsson, hvilken herre i vår tid är så högt förtjent af Värmland,
kom mig på en gång ur allt bekymmer och ett enda bref
uträttade der mer än många muntliga och skriftliga
föreställningar på andra ställen, der de efter naturens ordning bordt
ega större verkan.
Så okänd jag ock var, täcktes välbemälte herre för snart
Hermelins Vermia Antiqua & Hodierna. Prosten i Filipstad, Mag. Evl.
Hofsten gjorde sig ock nöje och möda att samla om Värmland nytt och
gammalt; men ehuru manuscriptet träffade i den om vårt lands historia så nitiska
Camrer Herr Fredrik Fryxells händer, så kunde det dock icke undgå att
genom län till en viss herre, hos hvilken det skall hafva brunnit upp,
förkomma och vi ega nu ej mera qvar än nägra få fragmenter. Afvenså har det
gatt med sal. prostens i Fryksdalen, Mag. Er. Kjellin, samlingar; och af allt,
hvad Kyrkoherden t By L. Kaarberg sammanletat förmodligen till continuation
af sin disputation om Värmland i Lund 1690, fins numera icke den ringaste
bokstaf.
1) Jag vördar ändå dem. Men jag har ock hört omtalas ett slags
parentationer icke just till min största fördel af vissa herrar landsmän,
besynnerligast! -.som jag icke känner till mer än namnet och hvilka icke känna mig, ej
heller, om jag råder, någonsin skola lärat. Det gör mig en slag tröst, om Oveni
ord äro sanna: — — — pessima quceque mali. Sådana gjorde eljest ej så
ogalet, om de iakttogo ett ordspråk, som bönderna i Värmland annars bruka
och temligen allmänt efterlefva: Gifver du litet, så tala väl.
”) Jag förbehåller mig, att på detta stället få förtiga namnen på några
vissa Herrar (högre och lägre, dem jag dock på annat sätt skall evigt vörda),
af hvilka jag jemte uppmuntran hade efter all förmodan haft att vänta all
slags undsättning, om icke antingen döden eller ofvanstående casus tillstoppat
dessa källor. Så lätt slå menskliga uträkningar oss fel. Men, tör hända! det
var så snart till lycka. Jag hade eljest kanske redan längesedan frambragt i
ljuset ett foster, som än efter denna dag länge kunde behöfva mogna.
Ett dödsfall kan jag dock aldrig kalla till lycka. Min största Mcecenas,
Landshöfd. Commend. och Ridd. bar. Tilas, ville aldrig att jag skulle skynda
för fort. Dertill egde han för mycken kännedom af hastverk. Festinantes
calami precipiti periculo ruunt — — —
Men mitt hjerta blöder, när jag kommer ihog, att jag samma dag skrifver
detta, som jag för ett år sedan hade den olyckliga hedern att taga af denna
Herren det sista farväl på Säby i Värmland och att jag sedan haft orsak om
honom skrifva:
Tu mihi Cesar eris, nuper tibi carmine dixi;
Heu mihi! dicendum nunc: mihi Czxsar eras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
