Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen: Påfviska Tiden - Påfviska Tidehvarfvet före Digerdöden - V. Om krig i detta tidehvarf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRE DIGERDÖDEN. 125
slaget för sig vid en uthuggen skogsbacke utan tvifvel vid nu
varande Backa och Sommersta gårdar ej långt söder ifrån
Visnum, der ännu berättelse är, att ett fältslag stått; och de
svenska förlorade. fältet ’); men icke dess mindre måste de
norska begifva sig på hemvägen, emedan en del af deras fartyg
redan börjat frysa inne, efter de voro ute sent på hösten, och
de väntade sig ingen smaklig välfägnad om de vintrade
öfver här.
Det är icke troligt, att konungen gifvit sig så snart sin
väg, utan att vidare fullfölja sin seger, om han inbillat sig,
det Håkan Jarl stupat; men han kände Håkan och fick af en
händelse veta, att han ännu en gång kunde lefvande möta
honom i fält. Konungen lät såsom ett segertecken bära Håkans
fana för sig på en trång väg ned till sjön och en man kom
löpande ur skogen, som helt oförmodadt tog henne ifrån den,
som bar henne. Ånnu är icke tid att obeväpnad sjunga
segersånger, tänkte konungen; tag hit min brynja, ty än är Håkan i lifvet.
Konungens eget folk kunde icke heller undgå att besanna, det
Jarlen hade hederligt och väl hämnats sin skada ?).
2. Magnus Barfots krig I093 etc.
Konung Magnus Barfot i Norge ville upplifva sin förmenta
fordran på svenska sidan i slutet af 1000-talet, då Inge den
äldre regerade i Sverige. Han påstod efter gammal häfd att
få under sig Sundal och Nordal, som hela Dahlsland
tillsammantaget ännu kallas, samt Vear och Värdyntor, hvilka nu äro
för
Varnum, då Siffle grufvor skola hafva blifvit igenlagda; men dertill gifver
historien ingen anledning, om det icke skett i Sibbes tid, hvarom är taladt i
förra tidehvarfvet.
t! Härtill synes deras anförare, göthiska lagmannen Thorrider, hafva
varit största orsaken. Han bjöd till att intala sitt folk ett hjeltemod som han
sjelf icke egde: »De skulle såsom hurtiga stridsmän göra den ärlige Jarlen
godt bistånd; komme dem i hogen att fly, borde det ej ske längre än till de
backen; tlydde de ock dit, borde de ej draga sig öfver den bäcken.» Dessa
ställen pekade han ut för dem: men emellertid blef hans häst skrämd af de
norskas buller, och då han sprang ästad, ryckte han upp en påle, vid hvilken
han med foten stod bunden, och hvilken slog lagmannen i ryggen. Bäst bort,
har minst fara, tänkte Thorvider; men emellertid kunde han ej undga att
svärja på sin göthiska öfver de norska, som sköto så skarpt och han trodde
sig hafva sitt banesår i ryggen. När han var borta, frågade hans folk hvarken
efter backe eller bäck, utan tog genaste vägen till skogs glada, om de sluppo
med lagmannen klaga öfver sär i ryggen.
?) Norsk. Kong. Chrön. p. 363 och Heims kr. Tom. 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
