Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen: Påfviska Tiden - Påfviska Tidehvarfvet före Digerdöden - V. Om krig i detta tidehvarf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
begaf sig åt Värmland. Vid Vinger väntade han bud derifrån
om nåd och förskoning, men i det stället fick han höra ett
rykte, det Sigurd och bönderna hade snarare i sinnet att
försvara sig, fast när han ändtligen hann fram, hade der flytt
man ur huse ?).
Sjelf hade konungen hos sig 3,000 man till fot och 600
ryttare ”). Med dem drog han till Marasten (Morast). Der
rastade han någon tid och väntade ännu bud om förlikning;
men . fick genom spejare veta, att husen hela bygden framåt
stodo öde.
Han bröt från Morast upp till Ejdar (Eda) och hvilade
öfver natten i Medelbö (Mellby). Hans folk ville der röfva och
bränna, hvilket konungen förbjöd, intill dess han slutligen såg,
att ingen kom och bad om nåd; då tillstaddes ändtligen brand
och plundring.
Konungen drog vidare öfver isarne längre fram ?) genom
Jösse till Gillbergs härad och nu mera brändes öfver allt. Men
af Strands bygdelag (Vermskogs socken) vågade sig ändtligen 7
män fram att bedja om nåd, den de ock fingo med förbehåll
alt betala brandskatt, hvarpå de till fridstecken skulle uthänga
ett hvitt lakan på hvar gård i sin socken !).
1) De hade fått veta af konungens ankomst förut. Biskop Nils i Opslo
berättade för en Värimmlandsprest, som af en händelse var der i staden han
hette Hr Jom, det konungen ernade sig till att i Värmland bränna qvinnor
och barn och hudstryka presterna. När Herr Jon kom hem med dessa bud,
är ej underligt att folket tog till flykten, fast det var i sig sjelf ej annat än
ett sådant skrämskott, som en viss Värmlandsbonde gjorde i Norge omkring
Vinger och vidare 1772.
2?) När dessa kommo på Flag, Fjolen, Vermelen eller andra stora
sjöar, så utgjorde de mer än 2 mil i längden. Det kunde göra något att
injaga räddhåga i dem, som fingo se dem.
3) Den första menniska k. Hakan råkade i Värmland var en gammal
käring vid norra ändan på en stor sjö (förmodl. vid Åmåt i Eda eller Strand
i Arvika Ny socken). Hon ville visa, att hon egde det hjeltemod, som den
gången fattades hennes landsmän, gick med dristighet fram och frågade ”hvem
konungen vore?” När hon fick veta det, bad hon om förskoning för sin dotters
gard af det stora skäl, att hon vågade ensam bli hemma, när alla andra
flydde bort. Konungen, som af alla omständigheter synes hafva varit en
hederlig och ädelsinnad herre, roade sig åt gumman och beviljade icke allenast
hennes bön, utan gaf ock Jon Omak med 2 andra befallning att dröja qvar
hos henne, tills hela krigshären vore förbi.
1) Dessa voro 14 gårdar, men flera nyttjade dock samma konst, fast det
ej är bevisadt, att flera hade tillstånd härtill. De nyare auctorer vågar jag ej
åberopa, när jag ej finner, att de hafva sina skäl från äldre.
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
