Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen: Påfviska Tiden - Påfviska Tidehvarfvet efter Digerdöden - I. Om landets verldsliga styrelse - II. Om folkets tillstånd och landets beskaffenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152 PÅFVISKA TIDEHVARFVET
Sedan Christian dött 1481, måste hans son, k. Hans, 2
år derefter utlofva, att om detta lifgeding aldrig mera skall
blifva taladt. Men den oroliga drottningen lefde ännu och hon
ville för ingen del eftergifva sin förmenta rätt. Det hon icke
var mägtig uträtta med godo, trodde hon sig kunna göra med
trug; reste sjelf till Rom 1488 och fick ny bannlysning öfver
Sturen, men han lät försvara sig genom Hemming Gadd”), som
då vistades i Rom, af det skäl, att drottningen och hennes
gemål varit och voro Sveriges fiender. Det stod illa till i riket,
när rätta och högsta verldsliga makten icke egde ati sjelf styra
i frid öfver sina länder för en tilltagsen och glupsk prest ända
bort i Rom. Drottningen slöt ändtligen sin oroliga lefnad till
både svenskas och danskas nöje i Kallundborg 1492.
Ehuru mycket buller det således lång tid varit om Nerike
och Värmland både i Rom, Danmark och Sverige, börde det
likväl merendels kronan till och utgjorde henne sin skatt; men
1499 yppades om samma orter anledning till ny träta.
Detta år kröntes den dygdiga och gudfruktiga drottning
Christina af Saxen i Upsala. Då gafs henne samma lifgeding,
som Dorothea haft förut, med tillökning af Dahlsland. Men
hennes gemål, konung Hans, mistade riket 1501 och hon sjelf
satt fången i Stockholm till 1503, så att hon kom aldrig i
någon besittning häraf. Hennes herre lät väl 1505 genom
Danmarks och Norges råd tilldöma sig riket och Örebro län till
drottningens lifgeding och morgongåfva; men han fick dock
aldrig något vidare att säga i Sverige.
II. Om folkets tillstånd och landets beskaffenhet.
Sedan den förödande Digerdöden gått öfver landet, fick
allt ett annat utseende. I många socknar var folket utdödt ?),
’) Han blef sedan biskop i Linköping, halshuggen i Tavastehus 1520 på
Christian Tyranns befallning.
] ?) Så berättas om Fernebo, att sedan man en lång tid begrafvit 40, 50
ik hvarje helgdag, så blefvo ej flera qvar i orten än en dräng och två pigor
vid Nordmarks hytta samt en hustru vid Yngen. Kihls härad och Elfdalen
blefvo så öde, att Ulle Bonde på Holerud hade ej närmare granne än i Sölje.
I vester skall Terme Bonde i Vermskog hafva varit hans närmaste granne och
i öster bodde hans nabo vid Saxeknute 3 mil på andra sidan Fernebo kyrka.
I Gunnarskog lefde ej flera än några i Bortan och Ingersbyn 2 mil från
hvarandra. Till Vermskogs kyrka samlades folket från flera härader att hålla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
