Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen: Påfviska Tiden - Påfviska Tidehvarfvet efter Digerdöden - II. Om folkets tillstånd och landets beskaffenhet - III. Om religionen och gudstjensten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156 FÅFVISKA TIDEHVARPVET
mare kommo ridandes, hade de merendels sina fruntimmer på
sadelknappen, om de voro nödiga i sällskapet !). Malmen
klöfjades från grufvorna på hästryggen och äfvenså Ösmundsjern
från hyttorna till och från segelled.
III. Om religionen och gudstjensten.
Gudsjensten förrättades i somliga kyrkor af vigda prester
eller s. k. Curati och kyrkoherrar, som der sjöngo några
psalmer och böner på latin, dem folket icke förstodo, men blefvo
dock deraf så förtjusta, som hade de hört englamusik af himlen.
Predikan fingo de ej höra mera än en gång om året”) och
usel var den: käringsladder och sagor till något helgons beröm,
som var kyrkans eller socknens patron. I de öfriga kyrkor,
der den ordentliga presten ej hann att hålla messan ?),
uträttades den sysslan af munkar. hvilka här kunde finnas till
öfverlopps, emedan Vreta, Juletha, Riseberga, Rackaby, Gudhem,
Varnhem och flera kloster, utom våra egna, egde här många
och stora hemman, dem munkarne hade nödigt att besöka,
och funno tvifvelsutan större räkning uti blifva qvar hos en
vidskeplig menighet att underhålla messan mot en fet betalning,
än bo innestängda inom klostermurarne under en allvarsam
eller åtminstone skenhelig abbots uppsigt ”).
1; v. Dalins S. R. H.
?) Den högtiden kallades Kyrkomessa till aminnelse af den dag kyrkan
invigdes (Tegels k. Gustafs hist. p. 118).
3) Deraf ha ÖOttesång och Högmessa sina namn. Predikstolar voro
onödiga i kyrkorna och funnos derför icke. Derför var det, att folket af förakt
kallade Olaus Petri Mäster Olof i stolen, då han i Stockholms storkyrka
predikade i den predikstol, som ännn skall finnas i Väse härads Fogelvik.
+) Det skulle blifva så omöjligt, som det är mindre nödigt att uppräkna
alla de hemman i Värmland, som voro klostergods; det har sträckt sig till de
bästa och förnämsta. Dessutom hörde laxfisket i Värmland vid Småris, Deije,
Frykerud, Borgvik och Jösseforsen till Gudhem, Gullspångs fiske till
Varnhem 0. s. v. Presternas skyldighet var att samla sig kalfskinn, dem de årligen
borde till ett visst antal aflemna i Skara, der de bereddes till pergament att
skrifva messböcker uppå; men förmodligen har det stuckit deras ambition för
mycket att såsom skinnredare föra sådana med sig, då de eljes såsom herrar
kommo resande till prestmöten. Derför glömde de med flit sina kalfskinn
hemma, intill dess att biskop Johannes Marquardi 1470 och de följande åren
gjorde derom nödig påminnelse och kom sin kalfskinnskatt åter i gång. Flera
besvär vet jag ej, att presterna haft på sig, ty då de skulle utgifva St. Pers
penning eller inlösa ny Dbiskopskappa i Rom, hade de kyrkans skatter att
tillgripa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
