Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje afdelningen: Lutherska Tiden - Lutherska Tidehvarfvet från 1622 till närvarande tid - VII. Om krig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206 LUTHERSKA TIDEHVARFVET
De norska hade ej försummat sig, då tillfälle gafs, att
göra ströfvande infall i Dahl och Värmland och sådant spordes
äfven till Christiania, medan konungen ännu låg der; men att
tåla detta, hade han för mycket kärlek till folket !), hvarför
han Juli månad gaf landsh. generalmajor Ekeblad befallning
att förbättra Eda skans och sätta honom i det stånd, att han
vid tillfälle kunde göra försvarlig tjenst, emedan de danska
ofta gjort infall i landet, af brist på värn vid gränsen ?).
Följande år 1717 lefde väl folket i ständig fruktan och
räddhoga för fienden, men i Edaorten var då ej så farligt,
emedan mycken allmoge var då der samlad att arbeta på
skansen, hvilken de under generaladjutanten Dan. Joh. Zanders
och fortifikationskaplenen Filip MNordencreutses inseende
uppbygde. På andra ställen höllo bönderna sjelfva vakt, der så
behöfdes, under uppsigt af öfverstarne Granfelt och Lejonbrink,
öfverstlöjtnant Joh. Ahlfelt, kaptenerna Dahlfelt, Kjellgren m. fl.
Emellertid commenderade ömsom vid gränsen presidenten, gen.
Conr. J. Nieroth, gen. Hans Fersen, Burenskjöld och
fältmarskalk Mörner; men konungen var sjelf i år icke mer åt denna
kanten än, att han i September red från Strömstad genom
Norge till vestra Ed. HEljes uppehöll han sig mest i Lund.
Men det fatala året 1718 blef mera märkligt för Värmland. I
början af Januari sändes dit en del af kungl. hofstaten från
Lund, och derpå reste konungen sjelf till Christinehamn ?) och
1) Redan då Hans Maj:t låg qvar i Bender och han fick höra
Dahlboarnes villighet att försvara sitt land, gaf han den 13 Mars 1712 ett skriftligt
beröm, samt frihet för mantalspenningar och afkortning i andra kronoutskylder,
satte ock öfverstlöjtnant Brink sedan Lejonbrink), major C. Tesmar och
andra officerare till deras anförare. När han sedan personligen hemma fick se
gränsallmogens nit, berömde han dem för en viss hög officer, hvilken måtte
hafva haft nägot enskildt agg till Lejonbrink, och derför svarade: >»Ja. Ers
Maj:t! det kan så vara, men jag vet ej om Lejonbrink har nog conduite att
umgås med en allmoge». Han fick ej mer säga, förrän konungen tog till orda:
Inte så, min käre!... Jag märker, hvad ni vill säga; men lär det af mig,
att aldrig tala illa om någon menniska, när ni talar med er kung. Denna
herre bad sedan doct. Norberg i konungens historia berätta denna händelse,
alla trappdragare och örnatasslare till varning. Tänk huru mycket sqvaller
och oredor skulle undvikas, om många andra, som hafva något att bjuda och
befalla, fast i mindre mån än konungar, voro så ädelmodiga som Carl XII.
?) Doct. iVorb. 1. ce. sid. 577.
?» I Christinehamn mötte Hans Maj:t prinsessan, sin syster, samt
hennes gemål och hertigen af Hollstein. En dag, då konungen med hertigen
red utom staden, satte han uppför en bergsskrefva vid Drefsta, der spår efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
