Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N. J. Björkman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252 NYKTERHETSRÖRELSENS BANÉRFÖRARE
lekamlig och evig död, men jag har fått nåd af både Gud
och konung.»
Efter uttjänt fängelsestraff begaf han sig öfver till
Finland, där han i Abo fick anställning i ett tryckeri. Under
vistelsen elär gifte han sig och syntes därvid börja stadga
sig. Men efter kort tid drogs han åter in i
dryckenskaps-hvirfveln och sjönk djupare och djupare, hvarför han
nödgades lämna Abo och flytta till Helsingfors. Men äfven
där fortsatte han sitt suparelif, och en vacker dag lämnade
han hustru och barn och begaf sig till Petersburg, där han
uppehöll sig en tid i gränslöst elände. Han återvände
därefter till de sina, som med glädje och hopp mottogo honom.
Så tillbrakte han en tid sliten mellan ångerkval och lastens
omotståndliga kraf, tills han plötsligt greps af en stark
längtan till fosterlandet. Han gaf vika för denna dragning, och
efter ungefär 10 års vistelse på andra sidan Bottenhafvet
återvände han till gamla Sverge och Uppsala.
I den gamla universitetsstaden hade just då uppstått en
religiös väckelse, framkallad från metodistiskt håll. Af en
händelse kom han att bevista ett dylikt religiöst möte,
hvilket just blef vändpunkten i hans lif. Djupt gripen afhvad
han vid detta möte hörde och såg, slöt han sig helt till den
entusiastiska metodistskaran trots smädelserna och hånet från
kamraterna på det boktryckeri, där han lyckats få
anställning.
Nu såg han i ett helt annat ljus det vanliga lifvet, nu
förstod han ock granneligen, hvilken fruktansvärd fiende
människan har i rusdrycken. Själf hade han dagtingat med
honom, och blifvit hans slaf, och otaligt många vore de
som gått och gingo samma väg till samma nesliga slafveri
och namnlöst elände. De måste varnas, räddas, frälsas.
Och snart finna vi Björkman på talarestolen, bedjande,
varnande, målande naturtrogna taflor ur dryckenskapslifvet,
predikande visserligen evangelium i allmänhet, men särskildt
nykterhetens, den fullständiga nykterhetens, utan eftergift
och utan en dagtingan, hvars värdelöshet han själf
grundligt lärt känna.
Stort var det begabberi, hvarför Björkman blef utsatt
i den eviga ungdomens stad, där på den tiden sprit och
glädje voro ett, för att icke säga det ena nödvändiga.
»Pastorn» gjordes till föremål för allehanda speglosor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
