Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - August Berglund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AUGUST BERGLUND 269
För in^en yrkesutöfvare borde väl dock en klar
ställ-ning i nykterhetsfrågan vara af större betydelse än för
polismannen. I följd af sin tjänst nödgas han snart sagdt
dagligen träda i personlig beröring med samhällselement,
på hvilkas förhållanden dryckenskapen utöfvat ett mer eller
mindre olycksdigert inflytande, och ingen borde väl, tycker
man, bättre än han kunna genom sitt yttre föredöme och
sin egen lefvande öfvertygelse påvärka dessa samhällets
olycksbarn i en bättre riktning.
En sällsynt dugande och öfvertygelsekraftig
representant inom polismannakåren äger nykterhetssaken i
polis-uppsyningsmannen i Boden August Berglund. Varm
nykterhetsvän från sin tidigaste ungdom har han på flera sätt
inlagt stor förtjänst om nykterhetssaken och ej minst i sin
tjänsteutöfning värkat till nykterhetsrörelsens gagn.
Brs biografi erbjuder ett både lärorikt och
underhållande inträsse, och detta gäller ej minst hvad han själf
berättar om sina tidigare lifserfarenheter. För att åt
skildringen bevara själfbiografiens ursprunglighet och friskhet,
återgifva vi dem med hans egna ord. Han förtäljer om
sig själf på följande sätt:
»Jag föddes den 9 december 1863 i ett burget
handt-värkarehem i Östersund. Mina föräldrar voro
sadelmakare-mästaren Per Erik Berglund och hans hustru,
kaptensdottern Anna Karolina Ström, af hvilka den senare ännu
lefver, 73 år gammal. De svåra nödår, som hemsökte hela
Norrland och ej minst Jämtland 1867—1869, brakte
emellertid fattigdom och nöd öfver det förut välmående
hemmet och 1870 måste min far draga ut med ränsel på
ryggen för att på annat håll söka sig arbete. 1871 skref min
far, att han fått arbete i Ragunda, dit han önskade, att
min mor och vi skulle komma efter. Min mor tvekade ej
— lidandet hade gjort henne stark — allt hvad som
ansågs nödigt och värdt att föra med drogs af min mor och
oss barn. Vi måste vandra till fots, ty fattigdomen var
stor. Något öfver ett år därefter flyttade vi till Sollefteå.
Ljusare tider stundade, ty där fanns arbete och bröd nog,
och så småningom skaffade sig mina föräldrar åter gård
och grund».
Om sig själf berättar B. från denna tid vidare:
»Redan vid nio års ålder började jag hjälpa min far
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
