Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - No. 5. 1ste marts - Ellen Key i talarstolen (af Amalie Fahlstedt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon börjar tala, först lågmäldt, snart förnimbart i minsta detalj,
aldrig högljudt. Hennes oratoriska förmåga är nämligen förträfflig;
konstmessig utan att vara konstlad. Den småländska hembygdens
något sjungande skorrning, som häfdat sin ursprungliga plats i hennes
högsvenskt formade språk, verkar icke störande, utan ger det blott en
viss krydda.
Talarinnans skildring af flydda tiders lif är alltid stämningsrik.
Icke genom några patetiska utbratt, några koketta epigram eller ut
smyckade fraser. Icke lieller kastar hon i vågskålen några vigter,
stämplade med parti-prägel. Plastisk måtta sviker aldrig hennes fram
ställningssätt. Ärlig forskning, ärligt återgifven, utfyller måttet mellan
föredragets gränser. Det stemningsrika i hennes föredrag ligger i hen
nes innerliga uppfattning af hvarje tidskiftes ädlaste innebörd, åskåd
ligt återgifvet i en koncentrerad form, ofta belyst med en lika träf
fande som skön bild. Man märker snart att det är hennes varma
intresse för menniskan som företrädesvis fört henne till historiens
studium. Med denna kärleck sammanhänger den vackert yttrade har
men öfver hvarje orättvisa och förtryck, som en del af menskoslägtet
alltid sökt pålägga en annan, en indignation, som likt en ådra grenar
ut sig i hennes föredrag samt blir för den. som rätt fattar fr. Keys
undervisning, ett ständigt ljudande maningsrop åt samtidens egoism
att taga lärdom af flydda tiders förhäfvelsepartier, som bilda mörka
fläckar i de taflor hon framställer öfver gångna generationer, hvilkas
lyten hon vet att skarpt belysa, men’ hvilkas drag af dygd hon älskar
att gifva den öfverliggande stämman.
Ett komiskt intermezzo, likvel utom föreläsningssalen, förekom
förra våren, då någan mer eller mindre välmenande väktare i anled
ning af att fr. Keys föreläsningsprogram bar ordalydelsen: libera
lismens genombratt under Karl XIV Johan“, företog sig att i en
tidning insända förfrågan om, huruvida det var meningen, att arbetare
institutet skulle vara en härd för politisk agitation. Doktor A. Ny
ström svarade, hvad som lämpligast kunde svaras på en sådan enfaldig
attack, och en och annan nyfiken gick till föreläsningen. Talarinnan
inträdde- stilla och häll sitt föredrag i den vanliga lugna, frihets
älskande stilen. Den, som känner henne det minsta, vet att hon icke
låtit skrämma sig att taga bort ett ord af hvad hon ämnat säga. Då
hon slutat, fik hon sin applåd och försvann. Publiken gick också
derifrån i den vanliga sinnesstämningen; icke agiterad, men upplyst,
icke upphetsad till politiskt „vrøvl“,’ men drömmande och glädtig,
som man önskar vara det en söndagseftermiddag"; stärkt i föresatsen
att icke svika det bästa inom sig under den kommande arbets
veckan.
Följ mig nu en hvardagsförmiddag upp till Brunkebergsåsens
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
