- Project Runeberg -  Nyländska folkseder och bruk, vidskepelse m.m. /
20

(1889) [MARC] Author: Anders Allardt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

dellösa bruden g&r från gård till gård samt anhåller hos värdinnorna
om hjälp. De gifva henne all och lin och hjälpa sålunda bruden att
sätta benen under eget bord. Sättet att sålunda samla sig
förnödenheter kallas att „gå i bruatuvu“.

I Pyttis — „pyttisböan tom liknar finnan i magg afscrdortt —
åtföljes bruden af en s. k. kåsu. Hennes namn är lånadt från finskan.
Det heter där kaaso, som betyder brudsäta. Pyttisbons kåsu är dock
icke fullt ut detsamma som finnarnes kaaso, enär jämte henne en
brudsäta finnes vid bröllopen.

Då det är förelyst första gången, kläda sig såväl bruden som
kåsun „granna“, förse sig med hvar sin hvita påse och begynna sin
vandring, staga nt och stuga in. I hvarje staga de besöka, säger
kåsun: „djävin na åt bräden lita i pusan senn“, hvarvid äfven
värdinnan bör komma ihåg att sätta i den tiggande kåsuns påse och fär
denna behålla det hon får. De vanligaste gåfvorna utgöras af lin och
ull. Detta sätt att „gå i brudstngau förekommer icke på andra orter
med undantag af en eller annan svensk-finsk by. Seden åtnjuter ej
häller synnerligt anseende i de svenska grannsocknarne. „Nö kan he
bli tid ti tigg änto, om ölykkon so vil, me mindar änn man tiggar
själva brudtidn“, tillägger man klandrande.

En vecka eller så före bröllopet resa de trolofvade till staden
„ti kop brudan grann“, då bröllopskläder, vigselringen m. m. uppköpas.

b) Bröllopet.

Tillrustningarna till bröllopet äro för allmogens förhållanden ofta
storartade. „Ska e va, so ska e va", säger man. Dagarna före
bröllopet är det ett föjande och skurande, bakande och bryggande i
bröllopsgården. Alla krafter bådas upp, ingen får vara ovärksam,
andantagandes bruden, hvilken man tyckes vilja unna lugn att bereda sig
på sitt viktiga steg. Byns unga flickor, hennes käraste
barndomslek-systrar och väninnor samlas aftonen före bröllopet i brudgården,
hämtande med sig skinande hvita lakan och blomkvastar af papper, tyg
och glitter; ty nu skall bröllopsstugan klädas.

Lakanen sys ihop till stora ytor; i stugans „knutar“ uppresas
försvarliga störar, hvilkas toppar, nående till taket, förbindas medels
andra störar, fastspikade långs taklisterna. Emellan dessa anbringas,
icke ntan en viss grad af konst de hvita tygytorna, som smyga sig
utefter taket och väggarne, lämnande blott dörrar och fönster fria.
Det hela är så konstfärdigt hopfogadt, att ej en rynka synes på den
stora, hvita linneduksytan.

För att stugan icke skall få utseende af likrum, har man
hvar-jehanda dekorationer på de hvita lakanen, såsom granna papper och
blommor, ofta äfven blott liljekonvaljer, och detta till icke ringa vinst

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:42:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nylsedbruk/0027.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free