Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hål med blåa eller röda snodder, därunder en lång blå, i framhörnen
afrundad väst, likasom rocken sammanhållen af en rad stora svarta
hornknappar; knäbyxor af sämsk, vid knäna prydda med stål- eller
silfverspännen; hvita strumpor samt skor, smyckade med väldiga
spännen af silfver eller stål.
Bruden, hvilken då likasom nu kläddes af en brudsäta, som ägde
och uthyrde många af hennes grannlåter, bar en svart klädning,
sammanhållen vid lifvet af ett bredt och grant bälte, blommor på bröstet,
pärlband om halsen, och på hjässan („brudhufvudeta) en två till tre
kvarter hög mössa, som var gjord af ljusröd shirting eller skirt tyg
i puffar omkring en ståltrådsstomme. På ytan var den öfversållad med
rosor och gröna blad. Denna hufvudbonad nytjades blott af brudar.
Yid vanliga tillfallen buro kvinnorna „stykk o my88o“. Denna senare
(„mys8ona) utgjordes af en pappersstomme af ett klufvet nötskals form,
som var öfverklädd med svart, hvitt eller kulört blommigt siden, samt
sattes tvärs öfver hufvudet på hjässans bakre del; underifrån denna
stomme utgick åt pannan till „stycketu en bred, fint virkad spets,
som täkte största delen af det från en bena midt i pannan
slätkammade håret; baktill pryddes stommen af en väldig sidenrosett i samma
färg som kullens.a
Denna hufvudbonad anträffas ännu här och där hos gamla
kvinnor, ehuru den numera hålles gömd i kistan.
Till de säregna, fåderneärfda bruken hörde äfven och torde ännu
höra seden att vid brudens klädsel sätta penningar i hennes ena sko,
i hvilken sed man vill se en symbol af den blifvande välmågan i de
ungas bo. Några kostliga af vidskepelse beroende uppträden skall
man äfven någon gång vara i tillfälle att se. Så skola de båda
kontrahenterna vid vigseln hvardera försöka skjuta sin högra fot framom
den andras. Den, som lyckas häri, skall blifva rådande öfver den
andra. Likaså skall vid knäböjandet den som först faller på knä,
blifva den andra underdånig. Därför händer det att de, hvilka skola
sammanvigas, „stå o äntras hoko som först ska fall néra. Lyckas
bruden falla på brudgummens rocksving, får han ej makt att vara elak
mot henne. Vidare säges det att den, som aflägger vigseleden med
högre röst, får makten. Under vigseln skola brud och brudgum stå
så nära hvarandra som möjligt, för att icke onda ögon må kunna se
emellan dem och dymedels gifva upphof åt tvedräkt och oenighet.
Som redan nämdes, äro brud och brudgum numera klädda i det
närmaste såsom tidens ståndspersoner; bruden bär dock svart
klädning, mera sällan hvit. I stället för den höga och granna
hufvudbe-klädnad, som förr utmärkte bruden, brukas numera blott en
dubbel-krans af konstgjorda blommor omslutande en myrtenkrona, till hvilken
hvarje flicka omsorgsfullt under många år odlar en myrten i kruka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
