Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fara till kyrkan0 och »ingen blir fattig af att gå i kyrkan", äro tränne
vanliga uttryck. Deras klädedräkt för denna dag är ej häller den
prunkande, bjärt lysande; det är mera de mörka allvarliga färgerna
i klädseln, hvilka skilja denna dag ifrån veckans öfriga. Bäcker råd
och lägenhet till, utbytes den enkla bomullsklädningen någon gång
mot en sådan af viktorin.
De hemmablefne fira sin gudstjänst på bästa sätt. Då kyrktiden
är inne, tager mor merendels sin psalmbok ned från hyllan i vrån,
sjunger och läser för gubben sin, som sitter med armbågen stödd mot
knäet; i moderns knä har vid psalmtonerna inslumrat hennes lille son.
Det vill nog hända såväl hemma som i kyrkan, att sömnen söker
smyga sig öfver en vid åhörandet af ordet, men man undviker att
inslumra, ty man vet att „he e syndasvämm som tyggdr".
Man må ej häller under kyrktiden gå att simma, ty då händer
det lätt, att „nättjin drår äin ti botns". Likaså afhåller man sig
under denna tid strängt från hvarje sysselsättning. I Lappträsk
berättade några trosstarka gummor för icke länge sedan huru det gick en
stackars olycklig Pärnåflicka, som midt under kyrktiden plockade bär
i skogen. Det lade sig nämligen en orm på hennes hufvud. Hon
begaf sig då genast i väg till den fromme Hofdahl, den prästman, som
vi redan tidigare omtalat. Han försökte läsa bort den, men fick den
icke lägre ned än på halsen: Där blef den kvarsittande för hela
lif-vet. Då den vid någon handling blef störd, försvann den för
ögonblicket, men kom så sedan igen. Badade hon t. ex., lade sig ormen
på bänken, men intog snart nog sedan åter sin gifna plats.
På Hardom bys ägor i Pärnå socken ligger ett sumpigt träsk,
som kallas „Djupängen“. Om detta berättas, att det förut varit en
äng. Den dåvarande ägaren till ängen hade en böndagsförmiddag
sammankallat byns ynglingar till „hetalko“. Till straff för det han
missbrukade böndagen, sjönk helt plötsligt ängen i jorden med alt folk,
som var där, förutom ägarens tjänare, som med våld blifvit tvungna
till talkon. På midten af det nuvarande träsket finnes en upphöjning,
som anses vara den forna ladan. Ännu i dag vill den skrockfulle
ogärna besöka detta ställe på en söndag.
Sedan kyrkfolket hemkommit, äter man middag. På e. m.
be-gifver man sig på några timmar „ti byss“. Ungdomen roar sig på
gungan eller kastar „kurro“, slår „filppo“ och boll. De äldre åter gå
för att hälsa på någon kär bekant eller emottaga de själfva besök af
någon vän, som „gör sig besvär att hälsa på“. Samtalet vid
kaffekoppen och pipan flyter då ganska ledigt, men när klockan lider till sex,
begynna ofta de äldre söka sig hem. Detta är i synnerhet fallet i
skären, där hälgdagsrocken och västen gärna då redan hängas hvar
på sin spik i loftet och fiskartröjan igen kommer på. Näten bäras nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
