Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under sista dagarne af september infaller åter Mikaelidagen
(= „Mikkilmä88“ eller »Mittjilmäss"), som anses vara gränslinjen
mellan sommar och höst, hvarför alla sommararbeten då skola vara
slutförda och den sista skörden (den af potatis) inbärgad.
Namnet Mikkilmäss är numera öfverflyttadt på söndagen, som
infaller närmast efter Mikael, „gåmbal Mikéli“ (eller „Mitjéli“), „Mikkil“ eller
Mittjil hvilken sistnämda dag småningom skulle falla i glömska, om
icke fördomen hölle den uppe. Man tager nämligen denna dags
afton hästar och boskap in på stall och ladugård. Vill man, att de
under den stundande vintern skola trifvas, må man då icke vidröra
dem med blottad hand. Söndagen åter firas festligt, i det man
fröjdar sig öfver att en »lämpligare" tid stundar, då de ansträngande
arbetena nu äro slutförda. Man har skördat frukterna af sitt arbete;
hösten är rik på sofvel af hvarjehanda slag; det af sommarvärme
hoptorkade salta köttet ersättes af det färska o. s. v. Alt detta bidrager
att göra sinnesstämningen liflig och ungdomen sällskaplig under denna
tid, hvilken man gifvit det skämtfnlla, men på samma gång
betecknande namnet „korvtfdn“.
På några orter är en „höytanf*rd“ denna dag sedvanlig.
Bygdens ungdom begifver sig till någon lämplig skogsdunge, där snart
nog elden flammar upp och sprakar, färdig att i sitt sköte emottaga
de stenar, hvilka sedan i glödande tillstånd skola nedsättas i en grop
för att där uppmjuka potäter och rofvor, någon gång äfven äppel.
Under tiden stekningsprocessen försiggår, underhåller sig
ungdomen med lek och dans. En och annan roar sig med att på elden
kasta färska tall- och granruskor. Det ser till en början ut som skulle
den kväfvas, men så börjar den utspy en tjock, intensivt tät, hvit rök,
som kallas nkvitbässu eller „röjkbasto“, hvari barnen hoppa och leka.
De äro ofta nära att storkna, men hafva öfvermåttan roligt.
Huru liflig än leken är, glömmes dock icke „höyton“. Man är
dock angelägen om, att denna må lyckas och dröjer till det längsta
med gropens öppnande. Är man för bråd att uppgräfva skatten eller
blifva frukterna annars hårda och odugliga kallas hötan „galthöyto“
och de halfstekta potäterna för „galtar“, hvilka sedan under skämt
och håu tjäna till kastvapen i den ömsesidiga målkastning, som med
anledning häraf uppstår. Den som äter till först, utsätter sig för att
få namnet „höytonpaska“, hvilket vanligen tillfaller någon bland de
yngre och otåligare, hvilka mera bry sig om maten än de frukta namnet.
Det händer visserligen att en och annan äldre person sällat sig
till de yngre; men vanligen samla sig desse i någon stuga, där ugnen
eldas för samma ändamål. Det är icke ovanligt, att de unge
sedermera infinna sig hit och vädja till de äldres godhjärtenhet. Dessa dela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
