Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Låtom oss göra en utflykt med vallbarnen, för att se deras små
lekar och nöjen, till hvilka dem nog lämnas tid och tillfälle.
Visserligen måste de förfärdiga visplar, kvastar m. m., men nnder de långa
sommardagarne hinnes nog med ett och hvarje.
Flickorna sy och sticka; gossarne förfärdiga valdthorn af al eller
asp samt ett slags flöjter af vide och sälg (= „sälipfpor“) med eller
utan tapplehål (= „tapalhol“), den tid, då trädens safter äro rikast
och barken kan vridas och dragas hel af kvistfria grenar. Ett slags
luftbössor „tallbys8or“ förfärdigas af tall nnder saftiden på så sätt
att kärnan utvrides.
„Kolabysso“ åter kallas det, då man spottar på en sten, sätter
ett större eldkol därpå och så slår på med en klabba, hvarvid en
lätt knall höres.
För att skydda korna „låter man i vallh<5rna“, som är
förfärdi-gadt af al eller asp, ofta nog omlindadt med näfver; vallflickan åter
„lyllar“ eller sjunger. Och de unga kunna visor, emellanåt uppgående
till flere tiotal.
Och ute bland tallarne på mon och mellan klipporna och fjällen
ljuda jäntans ljufva toner ofta så anslående, att allmogen någon gång
trott sig höra skogsjungfrun, som i folktron är känd för sin
förtjusande sång.
„En gubbe, som bodde på Vessölandet i Borgå, gick engång med
sin gumma att söka sina kreatur, som blifvit borta öfver natten. Då
de under letandet efter dem kommo nära Londböle-by, utbröt mist
och oväder. På engång hörde de „äitt oméli vakart trallanda". Då
sade gubben: „He va nu ten undi, kva tom Londbéliggana e glåda“.
När misten skingrades, kommo de hem och se, då stodo „kritturan
båk lid» o vänta“.
Gubben begrep strax, att det varit ingen annan än
skogsjungfrun, som trallat i skogen ia.
Vallbarnen se alltid till, att korna icke få bära hem gräs i
munnen; ty de sägas då föra hem bannor åt vallbarnen.
Då man drifver på kreaturen, bör man se till, att man för detta
ändamål icke begagnar en alkvist ej häller en vriden vidja, emedan
dessa hvardera anses förorsaka, att kon börjar mjölka blod. Detta
inträffar äfven, om rödstjärten kommer att flyga under magen på kon.
Man tjärar munnen på kon och tror, att hon då icke kan få rödsot
Mjölkmängden är mycket varierande, beroende än af fodrets, än
af fähusets, än af boskapsrasens olika beskaffenhet. Häröfver reflek-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
