Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Noten består af en rymlig påse „tjiln“ eller „kalvn“, fr&n hvilken
tvänne armar ntgå. Själfva kilen kan ofta vara ända till 18 aln lång,
armarne åter ända till 30 å 45 aln långa, samt 8 aln djnpa eller höga.
Yid ändan af dessa armar äro ytterligare fästade rep, „draglinorna“,
hvilkas längd är beroende af „varpets“ (= stället där notdragning
försiggår) beskaffenhet.
Då man vill »draga ett varpa, fastgöres ändan af den ena
draglinan i land och man ror nt med den rymliga „notbåten“, hvarifrån
notlinan och den därtill hörande notarmen och kilen småningom
fäl-les i sjön, sedan ror man i en båge åt land och utkastar därunder
den andra notarmen. Fiskarene ro nu till stranden för att börja draga
noten i land. Halfva notlaget utgöres ofta af kvinnor, raska och vana
vid mödor och faror. Med uppskörtade kjolar stå de jämte männen
och draga på linorna sakta och jämt. Den vida ringen blir alt trängre;
allas ögon följa uppmärksamt med varpet för att möjligen af yttre
tecken sluta, om fångsten blir stor eller liten eller ingen.
Skärgårdsbon är van vid lyckans växlingar; det har händt att hans fångst
blifvit så riklig, att han varit tvungen att ösa ur varpet, innan han
kunnat draga noten i land; men det händer ock att han ej får någonting.
Vintertid sysslar fiskaren med tillvärkandet af fiskbragder (och
körslor om han äger häst). Kvinnorna åter äro upptagna af den inre
hushållningen och syssla med att spinna tråd till nät och kläder. Den
ena dagen är mest lik den andra.
I mars och april börjar dock redan säljakten och därmed mera
lif. Man begifver sig vanligen flere i sällskap ut på denna färd. Med
skrinnsko göres ofta färden till en början. Alle man spänna sig
godvilligt för en ekstock, och skilda från hvarandra på tillbörligt afstånd
framdraga de med lina båten — sitt räddningshopp — i den kurs
ledaren utstakar vägen genom sina profstickningar i isen. Än viker
man åt väster, än åt öster, alt efter som „öppnor“ stänga vägen, tils
man vanligen någon mil bort om det yttersta skogslandet stöter mot
drifisen, som ställvis är hoppackad till flere aln i djup och höjd.
Sälskyttar till yrket bygga ofta åt sig skjul af snö och issörja.
Då man begifver sig ut från skjulet, släpar man oftast ekstocken efter
sig, på det man må ha något att stödja sig vid, ifall isen brister.
Skytten färdas 4 å 5 mil från skjulen, ofta ensam. Då det blir
alt-för ansträngande att släpa ekstocken efter sig, lämnar man denna för
en tid. Men fast is omväxlar snart nog med vak, fylda af issörja,
och vid hvarje felsteg kan skytten vara säker om ett fotbad i rymligt
bäcken. Men redan från nngdomen förtrogen med faran, visar
skärgårdsbon ofta ett själfförtroende, som gränsar till trots: „äin gö kår
biälpsr se sälvu, är hans valspråk. Anade faror rubba aldrig hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
