Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spindlar anses bebäda lycka ocb böra därför ej dödas; de svarta
däremot anses bebåda sorg och död.
I Kyrkslätt kallas spindlarna „vergar“.
Spindelväfven kallas vanligen „nokknätu; i Kyrkslätt
„vergills-net“, i Esbo „vergsnet“ och i trakten af Lovisa Järsnet" l.
„Ibland3 djur, vid hvilka man fäst mytiska föreställningar af
den högsta ålder, intager ormen främsta rummet. Äfven i Nyland
har en mängd sägner bibehållit sig om detta djur. Den giftigaste
bland alla ormar är enligt den nyländska folktron den, som man vet,
fullkomligt oskadliga och bräckliga ödlearten ormslå (angvis fragilis),
hvilken i målet kallas „kuparorm“ eller näitarslåara“. Kopparormen
tros kunna se endast kl. 12 och 1 om dagen. Om man då stör honom,
biter han sig i stjärten och rullar efter som ett hjul.u
På andra orter berättar man, att kopparormen ser blott om
natten, samt att han denna tid kan flyga och är då så stark, att han —
så spröd han#än är om dagen — kan som ett skott flyga genom en
människa. Den tiden, „då allting kund talau, skall kopparormen
hafva sagt: „Sku ja sl som menn brödar httggormn, sku ja djör tolv
lik til dåjin“.
Ormarne samla sig hvarje vår till ting. Dit komma ormar af
alla möjliga slag och ligga de alltid vända med hufvudet mot
„dö-marn“, som befinner sig i midten med en guld- eller diamantkrona
på sitt hufvud och med bröstet hvilande på en liten svart sten.
Domaren bestämmer här hvart hvar och en under sommaren skall
be-gifva sig. Afven skall han tilldela hvar och en, som föregående år
bitit folk, en guldkrona. I norra delen af Strömfors socken finnes ett
bärg, kalladt „ormbjärjitt, där ormarna vanligen samlas till ting.
Man talar äfven om en kungsorm eller ormkung med en stor
vacker man hängande utefter ryggen.
Engång hade en vallgosse lämnat sin matsäck på en flat sten
nedanom en bärgsklack. Då han sedan om aftonen kom gående
öfver bärgsklacken, hörde han huru det öfveralt hväste i buskarne. Han
stannade och såg, att det var ormating, såg huru ormarne slingrade
sig kring trästammarne med blickarne riktade på „dömarnu. Då denne
upplöst mötet, började ormarne leka. Domaren lade bort kronan på
vallgossens påse och deltog i leken. Den stackars vallgossen
funderade länge på, huru han skulle få sin påse, men måste slutligen gå
bem utan den. Följande dag tömde han påsen, utbredde den och
fiiste ett snöre vid påsbandet. Snöret fastgjorde han sedermera vid
en sten och gick sin väg. Då han på aftonen kom tillbaka, låg
kronan åter på påsen. Han rykte den upp till sig och nu blef det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
