Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
träsk till Strömfors flyttande brud hafva stjälpt och det är hennes
brudkista.
En liknande berättelse finnes i Sibbo om den s. k.
»Godermans-stenen*, en 4 aln hög sten, belägen omkring 7* värst norr om
Öster-sundom gård på Långbärgarnäs(?) sluttning. En dragon vid namn
Goderman skall här hafva ridit nacken af sig; däraf stenens namn.
Undertill är stenen litet gröpt. Det var förr den sed rådande, att
hvar och en, som gick förbi skulle kasta en sten dit under. Sålunda
blef det småningom en stor stenhög under stenen. Men förre ägaren
af Östersundom gård lät engång för gårdens behof till stor del
hemköra dem.
Hvarje gång kyrkklockan ringde, vände sig stenen tre hvarf.
Vi nämde redan tidigare om ett jättekast i Sibbo Mårtensby (se
sid. 109). En brud, som förrådt sin fåstman, skall här hafva under
ridt störtat mot stenen och dött. Äfven här offrade man i förbifarten
genom att kasta hvar sin „kraka“ på den hög, som här under
tidernas lopp uppstått. Mången hämtade pliktskyldigast sin „krak&“ långa
vägar ifrån. Högen måste slutligen på »länsmannens** befallning
uppbrännas och blef det förbjudet att vidare släpa ihop ruskor till sådana
stenar. Det töfvade dock ej länge, innan man åter fick uppbränna
en ny hög. På senare tider har dock denna sed upphört, som hade
till syfte att freda den så sorgligen omkomna, så att hon icke skulle
ofredas och gå igen som gengångare för att ofreda. Äfven denna sed
har sin rot långt i hedendomen. Våra förfäder plägade nämligen, då
en afliden höglades, bränna bål och offra på den aflidnes ättehög.
c) „Marun“.
Onda önskningar eller „starka“ tankar gifva upphof åt maran
eller „manmu, som uppträder mer eller mindre tydligt än under dens
gestalt, som önskar ondt åt någon eller tänker „starkt“ på någon, än
under hvarjehanda andra skepnader, samt plågar (= „ridaru)
människor och djur.
Vi hafva redan tidigare sett huru missunsamhet och onda
önskningar gifva anledning till, att maran rider hästar och hornboskap
(se sid. 68).
Grenarna på vissa träslag, enkannerligen på björk och gran,
sam-manveckla sina kvistar och bilda tofvor, hvilka af allmogen kallas
»maratoddaru o. s. v., alldenstund maran tros hafva ridit på och
hopvecklat dem (se sid. 67).
I fägården uppstår helt plötsligt en geleartad växt, som kallas
„marnsittf. Denna förstör man sålunda, att man på en jordfast sten
gör upp eld, på hvilken den sättes att brinna, i det man därjämte
piskar den med rönnvidjor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
