Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Då1 maran gör sin nattliga ridt, intränger hon i sofrummet
genom de minsta öppningar, isynnerhet kvist- eller borr-hål, lägger sig
på människan och plågar henne så att hon om morgonen är alldeles
utmattad. Om någon tillpluggar det hål, hvarigenom hon inkommit,
kan bon ej komma ur rummet, utan skiftar då hamn samt antager
allehanda skepnader, ofta af en hästsvans, som dansar omkring i
rummet. När någon plågas af maran, hvilket man genast hör af det
un-dertrykta oljud han för, bör man ropa honom vid namn, då han genast
vaknar och befrias ifrån henne." Kan den plågade blott engång röra
fritt en tå eller ett finger, kan man lätt befria sig från maran. Maran
är som vi sett ett slags stelkramp som påkommer människan under
sömnen, ehuru den dröm stelkrampen framkallar genom sin
ohygglighet står så tydligt för den plägade, att han hela tiden trott sig vara
klarvaken. Som vi redan tidigare nämde, framkallas maran icke blott
af andras onda önskningar, utan äfven af »starka" tankar. Hyser
sålunda en kvinna häftig kärlek till en man, kan det hända, att hon
äfven utan att önska det, rider honom som mara under hans sömn.
Detta inträffar isynnerhet om hon är olyckligt kär. Den plågade säges
emellanåt gifvit den som honom plågat ovett och påstås detta haft
den följd att maran upphört att rida honom.
Men äfven under andra förhållanden tros »starka" tankar kunna
frammana maran. I Lappträsk hade en moder sin lille tolfårige gosse i
lära i staden. De voro hvardera innerligt fästa vid hvarandra. En natt
tykte han sig ligga klarvaken. Han låg och åsåg huru månens bleka
strålar föllo skimrande in genom rummets tjocka tobaksatmosfär och lekte
uppå golfvet. Då framträdde modern helt plötsligt till sängen, satte
sig på soffkanten och pysslade om honom litet. Det kittlade; han
försökte slänga sig undan, men kunde ej röra en fiber, ej få fram ett
ord. Moderns bild förvandlades i samma ögonblick till en annan kvinna,
som kastade sig öfver honom, men i sin tur förvandlades och antog
form af en tung gummisäck eller dyna, som utan uppehåll under en
»god stund" rullade af och an på honom. Han visste då att det var
maran, försökte kalla på hjälp, men förmådde det icke. Efter en stund
kunde han röra sin stortå och så försvann maran i och med detsamma
han vaknade. Men riktigt säker var han icke på långa tider,
huruvida alt var en dröm eller värklighet. Under långa tider fruktade
han emellertid för ett förnyadt besök af maran.
Då han under följande julhälg var hemma för att hälsa på
modern, kom han, under det de sutto och pratade om hvarjehanda, att
omtala saken för henne. Hon begynte gråta och svarade: »Nö e he
magg nétar2 min tagkar a liga o bränd up de".
1 V. L. Cajander, Nyländska folksägner, Nyl. Alb. IV.
* nätter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
