Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett stycke från Norrby i Lappträsk finnes invid landsvägen ett
stort bärg, där en „gråbisi“ förr residerade. Uppe på bärget hade
nian då och då sett ett ljas glindra. Stundom spelte rået de
vägfa-rande hvarjehanda spratt. Stundom stannade hästen och man måste
stiga af för att leda den förbi bärget; stundom spände det ur eller
ock kastades häst och karl våldsamt från vägen.
En liten behändig ngråbisiu var det väl ock, som engång på en
skogsväg i Strömfors stjälpte den ena släden efter den andra i ett
bröllopståg och det „so létt o finurlit, en e riktit va äin last ti si dserupa".
Någongång tänkes rået i bärg äfven under annan gestalt än
„grå-bisinsu. I Hindersby af Lappträsk socken finnes det s. k.
»trollbärget", som mången än i dag går med bäfvan förbi. I detta bärg finnes
nämligen en djup klyfta, i hvilken ett rå, till hälften människa, till
hälften hund hade sin boning. En mycket gudfruktig man vågade
sig engång efter att hafva läst Fader vår och välsignelsen djupt ned
i klyftan. Han kom slutligen fram till en koppardörr, försedd med
många hänglås, hvilket antydde, att han kommit fram ända till
skattkammaren. Längre slapp han icke.
o) Alfer ooh dvärgax.
I Snorres Edda 17 berättas det1, att i himmelen finnes ett ställe,
som heter Alfhem, där ett folk bor, som kallas ljusalfer; mörkalferna
åter bo nere i jorden. Dessa väsenden äro hvarandra olika till
utseende och krafter. Ljusalferna äro nämligen fagrare än solen, men
mörkalferna svartare än beck. Åt ljusalferna, hvilka bodde och bo
på ängar, i trän, källor o. s. v., offrade man likasom åt åsagudarne;
dvärgarne åter bygga och bo under jorden, i stenar och bärg. Då
kristendomen infördes, fördömdes, såsom vi redan nämt, dessa
hed-ningarnes kära fantasifoster och utpekades som onda andar. Den
vördnad, som man under en tidigare ålder hyste för dem, öfvergick
småningom till rädsla. Själfva namnet ljusalfer har rent af råkat i
glömska, ehuru dessa väsenden kvarstå i folktron och tillfoga människan
ondt, om de ofredas. Förorenar människan händelsevis de ställen, där
de hafva sitt tillhåll, pålägga de henne sjukdomar liksom ville de
därmed varnande säga: „kom icke vid detta ställe; ty rummet är ett
heligt rum". Emellanåt bereda de dock henne skada efter hvad det
tyckes för sitt höga nöjes skull och utan egentlig afsikt att skada.
(Se Nyland, Tom II, sagan (16) Om bonden och de underjordiska.)
Stundom visa de sig till och med vänligt stämda mot människan (se
Nyland, Tom II, sagan (17) om Snyovit o dvärgana).
Många sjukdomar, isynnerhet hudsjukdomar, som hastigt påkomma,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>