Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
Det hinner icke fram till mörkrets gömda rum:
Blott ytan menskan ser, och böljans granna skum;
I dånet bor hon: hon hör vågen sjunga,
Och hennes sinnen döfvas af dess röst.
Sirener lockande på böljan gunga,
Och nöjets längtan väcks i hennes bröst.
I tusen stämmor flodens hvirfvel brusar;
Hon lyssnar i dess ljud till dagens tal:
Än är det bragdens dån, än guldets klang, som tjusar.
Här skallar glädjens skratt: der suckar sorgens qval.
Du hör blott verldens. språk, du vandrare på stranden!
Men -hör ej vännen i ditt eget bröst,
Den trogne, som dig följt från himlalanden,
Att leda dig och varna med sin röst.
Dig fängslar tidens buller — tills Han bjuder,
Den Evige, att — ingen tid är mer.
»Hit skall du gå, du stolta våg, som sjuder,
»Ej längre» — säger Han — = »lägg här: ditt huf-
vud mer». —
Då stannar floden: intet sorlsmer stiger
Af mennisko-bestyr och lidelser derur;
Yerldsdånet hvilar — - oron tiger
i I tidens ur.
Hvem är som då i tystna’n ensam talar?
Det är din själ, din himmels glömda lån,
Ej öfverröstad mer: Väl dig, du jordens son! ns
Om evighetens ord då tröstar och hugsvalar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
