Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ännu en gång några ord om Henrik Ibsens
"Qengangere".
# I detta sitt sista arbete har Ibsen kan hända mer än i
något af sina föregående visat, till hvilken fulländning han
nått i sin dramatiska konst. Få nu lefvande författare känna
så väl, som han gör, hvilken verkan den sceniska
framställningen kan åvägabringa, när den är väl använd. Från början
till slutet glömmer han icke, att hvad han vill skildra skall
göra verkan på teatern, och han är en virtuos i att använda
alla scenens resurser för att gripa sin publik. Ibsens stycken,
äro gjorda att ses, hvilket ju också är det hufvudsakliga
kännetecknet på hvarje äkta skådespel, och vid läsningea gä
mänga af de största. effekterna förlorade. Vi ha upprepade
gånger erfarit, huru man inför öppen ridå får ett alldeles nytt
och slående intryck af hans dramer, ett intryck, som ofta
nog bleknar vid dagsljus, men som nästa gång igen infinner
sig, när gasen är tänd och teaterns krafter satta i rörelse.
Familjedramat »Gengangere» är också skrifvet att spelas,
och man kan vara förvissad om, att det först på scenen får
fram alla sina dramatiska effekter. En större koncentrering
af tid och rum än i detta stycke är knapt tänkbar. Hvarje
replik för handlingen framåt, icke ett ögonblick finner man
däri något långdraget, någon onödig vidlyftighet eller
öfverflödig vältalighet. Det hela går slag i slag med en
muskötkulas säkerhet fram emot den sista dissonansen, som är
styckets konsekvens.
Om styckets andliga innehåll liar det redan varit rätt
mycket tal, så mycket, att författaren själf ansett sig böra
protestera mot dem, som trodde sig se hans personliga
verlds-åskådning uttalad af en bland de uppträdande figurerna. Och
onekligen måste det förefalla egendomligt, att man kunnat tro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
