Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23 »ÄNNU NÅGRA ORD OM HENRIK IPSENS »GENGÅNGERE».
Om Ibsen tycker, att hans personer i »Gengangere» likna
människor, så är mänskligheten ej värd annat än förakt.
Däri delar han då helt och hållet ett åskådningssätt, som
ofta möter oss inom det teologiska lägret, och som just
består i denna vämjelse vid den mänskliga naturen, detta
bekännande af, att denna är ohjälpligt sjunken i sig själf,
hvarför teologien blott kan hjälpa genom ett mysterium. Den
kristna grundtanken, sådan som den först framstod i verlden,
är, som vi veta, den motsatta, nämligen en obegränsad tro
på den mänskliga naturens möjlighet att lyftas. Därför kallas
också med fullt skäl Shakspeare kristendomens skald. Om
mänskligheten verkligen liknade den skildring, som Ibsen ger
af henne i »Gengangere», så vore det klokast att om möjligt
söka fa ett slut på denna hopplösa eländighet; men tills
vidare betvifla vi, att en blick, som endast ser skändligheterna,
ser rätt.
Det finnes en modera skald, vår tids störste
människokännare inom literaturen, som också ser skuggsidorna i lifvet
allra främst. Iwan Turgenjew är icke blott af naturen
me-lankoliker, utan har också genom sin födsel som ryss blifvit
förd att se djupt in i den enskildes och samhällets synd. Han
ser det altsammans, ännu långt mera skiftrikt och
mångfaldigt, än hvad Ibsen förmår, men han söijer däröfver. Han
betraktar alla dessa sina olyckliga medmänniskor, hvilka
genom sin egen eller andras synd blott sjunka och sjunka, med
den innerligaste broderliga kärlek. Man känner, ätt han, trots
alla deras laster, alt deras mörker, sörjer öfver dem, strider
för dem och spanar till och med i den uslaste af dem alla efter
en gnista af mänsklig möjlighet, som icke skullé behöfva gå
under. Till och med för den af sina personer, som han
behandlar med största förakt, då han skildrar honom som en
genomgående humbug, nämligen Rudin, till och med för
honom har han på slutet ett försonande ord, som gör, att man
med en deltagande suck ser efter denna stackars människa,
som så har missbrukat sina stora krafter.
När skalden själf har detta deltagande för sina personer,
då få hans läsare det äfven ; men Ibsen föraktar sjelf så
grundligt alla personerna i »Gengangere», det vill säga, framställer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
